Dagens arbetsmarknad har stagnerat. I stort sett har människors möjligheter till försörjning sett likadana ut under senare hälften av 1900 talet och första delen av 2000-talet. Naturligtvis har arbetsmarknaden breddats utifrån globalisering, trender och att fler har fått möjlighet att gå vidare till högre studier men stegen dit är ungefär de samma.
Du växer upp, studerar i ca 12 år, därefter går ungefär hälften vidare till högskolan/universitet och efter studierna skaffar du dig en anställning. Detta är normen. Ganska få startar ett eget företag och ännu färre blir arbetsgivare, dvs anställer personal i företaget.
Ett problem är att det startas för få företag som går med tillräcklig vinst för att kunna växa till att även anställa personal. Ett annat problem är att det finns för få människor som ges möjligheten att utforska de idéer och uppfinningar som man bär på. På sikt leder detta till att Sverige tappar exportkraft, vilket i sin tur leder till minskad välfärd.
Dessa problem talas det om. Vad det inte pratas om är de människor som inte passar in i denna mall. De som faller utanför normen. De som inte kommer in på arbetsmarknaden eller inte kan eller vill starta ett traditionellt företag. Vad händer med dem? Ja, i Sverige tar vi om hand om dem. Vi skapar program inom arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller i kommuner. Vi skapar ekonomiska bidragssystem som incitament för arbetsgivare att anställa dessa personer.
I sin förlängning tror jag detta är förödande. Jag tror att system som enbart syftar till att "ta hand om" skapar en känsla av maktlöshet, otrygghet och meningslöshet. Det menar jag är livsfarligt.
Ungefär en miljon människor i arbetsför ålder befinner sig idag i denna situation och lever på passiva bidrag. Många kan och vill arbeta men vägen in på arbetsmarknaden är stängd. Detta oavsett hur konjunkturerna utvecklas och hur behovet av arbetskraft ser ut. Orsakerna till utanförskapet varierar. Ofta handlar det om okunskap och rädsla för vad det innebär att anställa och arbeta tillsammans med människor med till exempel psykiska funktionshinder eller bristande kunskaper i svenska språket. För andra har en lång sjukskrivning eller oturen att bli arbetslös i fel yrke eller på fel ort skurit av kontakten med arbetsmarknaden.
Traditionella företags enda syfte är att göra vinst. Detta är helt i sin ordning och till och med mycket bra. Utan dessa har vi ingen välfärd eller ett samhälle att bygga på. Kommuner, landsting och staten har ett helt annat syfte. Dessa skall, utifrån sina specifika uppgifter, göra det så bra som möjligt för invånarna. Som arbetsgivare har det offentliga en stor roll att föregå som gott exempel, vilket man inte alltid lyckas med. Men det behövs även en tredje sektor. Det behövs en idéburen sektor. En sektor som inte grundar sig på det offentliga men inte heller på den rent vinstdrivna näringslivssektorn. Verksamheter som drivs av engagemang och ideal. Verksamheter som drivs av människor som tillsammans ligger till grund för resultatet. Vad jag pratar om är social ekonomi och sociala företag.
I det sociala företaget kan medarbetarna ta makten över sina liv och känna att de kan påverka sig själva och andra. Egenmakt växer ur självtillit och oberoende inte ur passiva bidrag.
För att vi ska få fler framgångsrika social företag som också förmår integrera dem som idag står utanför arbetsmarknaden måste kommuner, landsting och staten våga tänka nytt och se potentialen i denna sektor. Befintliga sociala företag har gång på gång visat att de är en språngbräda in till den ordinarie arbetsmarknaden. Örebro kommun har under förra mandatperioden börjat ett arbete med att stärka de sociala företagen men vi har långt, långt kvar att gå. I detta arbete måste politiken våga testa gränserna. Annars kommer det aldrig att ske någon utveckling inom detta område.
Rent för många myndigheter, kommuner och landsting är låsta i de traditionella bidragssystemen. Under tiden lever människor i förtvivlan. Är det rimligt?
Inlägg
