I morgon onsdag tar förmodligen riksdagen beslut om att förbjuda nedladdning av upphovsrättsligt material från Internet för privat bruk. Det är många saker som är absurda med denna lagförändring inte minst att beslutsfattarna förväntar sig att lagen inte kommer att efterlevas.
Justitieministern har uppenbarligen själv insett problemet med det egna lagförslaget. Han har förklarat att den nya lagen inte ska användas för att komma åt enskilda fildelare, utan för att komma till rätta med dem som tjänar pengar på piratkopiering och försäljning av upphovsrättsskyddat material. Kan vi verkligen ha lagar som våra beslutsfattare förväntar sig att vi inte skall följa och som är helt omöjlig för rättsväsendet att kontrollera? Vad får detta för konsekvenser för människors laglydighet? Problemet med lagstiftning som inte är verklighetsförankrade är att de inte efterföljs och riskerar att skapa en attityds förskjutning. Risken är att människors respekt för lag och ordning blir lägre även inom andra områden.
Centpartiet har begärt att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag som är anpassat efter den verklighet som upphovsrätten och medborgarna möter i dagens informationssamhälle. För visst är det ett synnerligen fantasilöst förslag.
Naturligtvis skall upphovsmän ha rätt till ersättning för sina verk. Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha upplevt diskussionen som fanns när bandspelaren och videon kom kan jag tänka mig hur det lät. Jag är övertygad om att liknande diskussioner om ersättning för upphovsrättsligt material fanns även då. Helt plötsligt gick det att spela in den musik som spelades på radion, eller filmen som var på tv:n. Du kunde dela med dig av den musik och den film du köpt till vänner och bekanta. Blev det förödande för musikindustrin? Tvärtom, idag är radio en av de största framgångsfaktorerna för hur många skivor artisterna säljer. Vad är då egentligen den stora skillnaden. Jag kan spela av en låt från radion på band jag kan till och med låna en skiva från en vän och kopiera den men jag får absolut inte ta hem den via Internet. Problemet kan inte vara själva nedladdningen utan ersättningen för materialet som någon tagit fram. Inom andra områden i samhället har vi löst detta problem genom bland annat stimpengar.
Det handlar om ett förhållningssätt. Skall vi som socialdemokraterna med flera betrakta fildelning som ett brott eller som jag och centerpartiet som ser fildelning som en möjlighet? Jag anser att det inte går att förhålla sig till verkligheten genom att betrakta den med gårdagens möjligheter.
Om vi kunde hitta vägar till ersättning när radion började spela musik bör vi enligt min mening även kunna hitta nya vägar när Internet började med detsamma. Det är att göra det lite för enkelt att enbart förbjuda nedladdningen.
Möjligheterna att ladda ner musik, filmer etc. är idag en verklighet. En verklighet som samhället måste lära sig att förhålla sig till. I morgon onsdag förhåller vi oss till denna verklighet genom att förtränga den. Jag tror inte att detta är hållbart i det lång loppet.
Rasmus Persson
Världen dog men vi struntade i det!
Året är 2030. Min son tittar anklagande på mig. Varför gjorde ni ingenting pappa, frågar han. Hur kunde ni låta det gå så långt? Ni visste men ni valde att inget göra! Ni visste!
Min son pratar naturligtvis om det faktum att jorden har blivit varmare, luften svårare att andas, markarealen minskat på grund av att isbergen på syd och nordpolen minskat, dvs. växthuseffekten.
Han pratar naturligtvis om det faktum att vi idag 2005 vet att vårt livsmönster inte är hållbart. Det faktum att vi vet att han och hans barnbarn kanske inte får se morgondagen, av det enkla skälet att vi struntar i det.
Med den insikten kan inte jag längre strunta i det. För inte kör jag i någon etanolbil eller är någon slavisk sopsorterare (även om jag försöker till en del). Varför är jag då inte det? Vad krävs för att vanliga människor som jag skall ta tag i detta globala och ganska ogreppbara problem? Jag tror på samhället som en styrande hand. Samhället måste välja riktning i gemensamma problem. Det har vi inte gjort! Oljeindustrin har fortfarande rent för mycket makt för att etanol skall kunna produceras i någon storskalighet. Bilindustrin har inte nog med incitament för att ställa om produktionen till en miljövänlig bränsleform. För ingen skall komma till mig och påstå att det inte går, eller att det är för svårt. Kan vi åka till månen, bygga kärnvapen och få telefoner som inte är större än en lillfingernagel att kommunicera med en lika liten telefon på andra sidan jorden kan vi banne mig också komma på något bättre bränsle än bensin.
Men vad är då problemet? Lite bensin kan väl inte vara så farligt, olja kommer ju ändå från marken. Förbränning av kol, olja och gas bildar ett överskott av koldioxid som naturens kretslopp inte klarar av att absorbera. Varje liter bensin genererar ca 2,5 kg koldioxid som stannar kvar i vår atmosfär i över hundra år. I dag har vi redan över 30 procent mer koldioxid i atmosfären jämfört med tiden före industrialismen, varav merparten har tillkommit under de senaste 30 åren. Idag ersätts mindre än en halv procent av världens bensin och diesel med hjälp av förnybara drivmedel. De totala siffrorna är cirka 30 miljoner kubikmeter av 4555 miljoner kubikmeter.
I dagsläget står transportsektorn för ca 70 procent av oljeförbrukningen inom Europa och USA och andelen ökar stadigt. I takt med att förbrukningen ökar blir situationen alltmer alarmerande. Vi lever dessutom i en värld där utvecklingsländerna strävar efter att efterlikna västvärldens levnadsmönster.
Stora politiker som Tony Blair och Göran Persson, har officiellt deklarerat att utsläppen av fossil koldioxid måste minska med 60-70 procent inom en 50-årsperiod. Annars står vi inför mycket allvarliga konsekvenser i form av icke önskvärda klimatförändringar över hela vår jord. Om vi lyckas reducera utsläppen så mycket och dessutom fördelar övriga utsläpp rättvist globalt sett, skulle varje människa få släppa ut 700 kilo koldioxid per år. Det är ungefär samma nivå som man idag har i Indien. I USA släpps idag ut cirka 18 000 kilo koldioxid per person och år! Vad bryr sig Bush om det? Det är ju snart val igen.
För inte vinner du något val på att prata om växthuseffekten. Du får ett skamsen syn och en djup suck till svar. Är det svaret jag skall ge min son. Vi sket i det för att alla andra sket i det, det var minsann inte bara jag!
Centerpartiets mål är att alla nya bilar ska tankas med förnyelsebara bränslen år 2015. Detta anses radikalt. Trams skulle jag vilja säga. Radikala förändringar kräver radikala beslut. Skulle förslaget om att förbjuda försäljning av bensindrivna bilar år 2015 vara radikalt står vi nog med huvudet i kvicksanden. Med en livslängd på 20 år skulle dessa bilar inte försvinna förrän 2035. Radikalt? Förmodligen rent för mesigt. Problemet är väl att det är det enda förslaget i Sverige idag. Ingen annan har kommit med något mer radikalt. Det mina vänner är problemet.
I en värld där biltullar kallas framsynt och där källsortering anses jobbigt lär inte våra barn ha en chans. Kanske är det så att tänka på framtiden är jobbigt och till och med svårt, men det betyder inte att den är omöjlig att förändra. Nyligen sade Göran Persson att miljön är vår tids stora utmaning. Han dundrade och förkunnade och satte sig sedan i sin bensindrivna bil på väg någon annanstans för att förkunna. Kanske gick han till nästa regeringsmöte eller partistyrelse för att fundera på hur han skall kunna knäcka borgligheten. Kanske gick han hem och faktiskt funderade på vad han egentligen sa. Det skulle heller inte förvåna mig om Reinfeldt, Leijonborg och Maud även denna eftermiddag smidde alliansplaner på hur man skall knäcka sossarna, istället för att träffa Persson och diskutera klimatfrågan.
Rasmus Persson (c)
Min son pratar naturligtvis om det faktum att jorden har blivit varmare, luften svårare att andas, markarealen minskat på grund av att isbergen på syd och nordpolen minskat, dvs. växthuseffekten.
Han pratar naturligtvis om det faktum att vi idag 2005 vet att vårt livsmönster inte är hållbart. Det faktum att vi vet att han och hans barnbarn kanske inte får se morgondagen, av det enkla skälet att vi struntar i det.
Med den insikten kan inte jag längre strunta i det. För inte kör jag i någon etanolbil eller är någon slavisk sopsorterare (även om jag försöker till en del). Varför är jag då inte det? Vad krävs för att vanliga människor som jag skall ta tag i detta globala och ganska ogreppbara problem? Jag tror på samhället som en styrande hand. Samhället måste välja riktning i gemensamma problem. Det har vi inte gjort! Oljeindustrin har fortfarande rent för mycket makt för att etanol skall kunna produceras i någon storskalighet. Bilindustrin har inte nog med incitament för att ställa om produktionen till en miljövänlig bränsleform. För ingen skall komma till mig och påstå att det inte går, eller att det är för svårt. Kan vi åka till månen, bygga kärnvapen och få telefoner som inte är större än en lillfingernagel att kommunicera med en lika liten telefon på andra sidan jorden kan vi banne mig också komma på något bättre bränsle än bensin.
Men vad är då problemet? Lite bensin kan väl inte vara så farligt, olja kommer ju ändå från marken. Förbränning av kol, olja och gas bildar ett överskott av koldioxid som naturens kretslopp inte klarar av att absorbera. Varje liter bensin genererar ca 2,5 kg koldioxid som stannar kvar i vår atmosfär i över hundra år. I dag har vi redan över 30 procent mer koldioxid i atmosfären jämfört med tiden före industrialismen, varav merparten har tillkommit under de senaste 30 åren. Idag ersätts mindre än en halv procent av världens bensin och diesel med hjälp av förnybara drivmedel. De totala siffrorna är cirka 30 miljoner kubikmeter av 4555 miljoner kubikmeter.
I dagsläget står transportsektorn för ca 70 procent av oljeförbrukningen inom Europa och USA och andelen ökar stadigt. I takt med att förbrukningen ökar blir situationen alltmer alarmerande. Vi lever dessutom i en värld där utvecklingsländerna strävar efter att efterlikna västvärldens levnadsmönster.
Stora politiker som Tony Blair och Göran Persson, har officiellt deklarerat att utsläppen av fossil koldioxid måste minska med 60-70 procent inom en 50-årsperiod. Annars står vi inför mycket allvarliga konsekvenser i form av icke önskvärda klimatförändringar över hela vår jord. Om vi lyckas reducera utsläppen så mycket och dessutom fördelar övriga utsläpp rättvist globalt sett, skulle varje människa få släppa ut 700 kilo koldioxid per år. Det är ungefär samma nivå som man idag har i Indien. I USA släpps idag ut cirka 18 000 kilo koldioxid per person och år! Vad bryr sig Bush om det? Det är ju snart val igen.
För inte vinner du något val på att prata om växthuseffekten. Du får ett skamsen syn och en djup suck till svar. Är det svaret jag skall ge min son. Vi sket i det för att alla andra sket i det, det var minsann inte bara jag!
Centerpartiets mål är att alla nya bilar ska tankas med förnyelsebara bränslen år 2015. Detta anses radikalt. Trams skulle jag vilja säga. Radikala förändringar kräver radikala beslut. Skulle förslaget om att förbjuda försäljning av bensindrivna bilar år 2015 vara radikalt står vi nog med huvudet i kvicksanden. Med en livslängd på 20 år skulle dessa bilar inte försvinna förrän 2035. Radikalt? Förmodligen rent för mesigt. Problemet är väl att det är det enda förslaget i Sverige idag. Ingen annan har kommit med något mer radikalt. Det mina vänner är problemet.
I en värld där biltullar kallas framsynt och där källsortering anses jobbigt lär inte våra barn ha en chans. Kanske är det så att tänka på framtiden är jobbigt och till och med svårt, men det betyder inte att den är omöjlig att förändra. Nyligen sade Göran Persson att miljön är vår tids stora utmaning. Han dundrade och förkunnade och satte sig sedan i sin bensindrivna bil på väg någon annanstans för att förkunna. Kanske gick han till nästa regeringsmöte eller partistyrelse för att fundera på hur han skall kunna knäcka borgligheten. Kanske gick han hem och faktiskt funderade på vad han egentligen sa. Det skulle heller inte förvåna mig om Reinfeldt, Leijonborg och Maud även denna eftermiddag smidde alliansplaner på hur man skall knäcka sossarna, istället för att träffa Persson och diskutera klimatfrågan.
Rasmus Persson (c)
Var sjukvården bättre förr?
I dagliga diskussioner med folk om sjukvården får man lätt uppfattningen att det var bättre förr. Detta resonemang möter jag ofta inte bara inom landstingspolitiken utan även inom kommunpolitiken.
Besparingar, besparingar och besparingar det är vad man som politiker och som folk i allmänhet får höra av media och av olika partinlagor. Men stämmer verkligen det? Om man ser på tillgänglig statistik under 1990-2000 ökade i stället sjukvårdskostnaderna med nio procent, från 163 till 178 miljarder kronor (om man beaktar förändringar i uppgiftsuppdelning mellan landsting och kommun under perioden).
Detta visar egentligen bara vad man inom sjukvården redan vet, d.v.s. det är inte så att sjukvården blivit sämre utan tvärt om bättre och därför dyrare. Aldrig förr har vi haft så mycket sjukvård som vi har idag. Problemet är bara att alla sjukdomar skall behandlas med absolut rättvisa och helst innan diagnosen har skrivits ut från skrivaren.
Till att börja med krävs det prioriteringar. Dessa prioriteringar görs naturligtvis redan idag frågan är bara om de skall göras i ljuset så även allmänheten kan se dem. Dessa prioriteringar måste även stämma överens med politiska ambitioner och mål. Detta görs inte idag. Samtidigt som vi kräver prioriteringar kräver politiker från såväl höger som vänster en nationell vårdgaranti, d.v.s. att alla som har medicinskt motiverade diagnoser ska ha rätt till behandling inom tre månader från första undersökningstillfället. Hur skall detta gå ihop? Genom att garantera en patient, oavsett vilken diagnos denna har, behandling inom 3 månader likställer man diagnoserna. På så sätt prioriteras, i teorin, höftoperationer på lika vilkor som fotsvamp. Med andra ord politiken måste våga prioritera och inte enbart garantera.
Genom att prioritera i sjukvården kan samhällsekonomin öka. För att ta ett exempel. En höftoperation kostar lika mycket i januari som december, dvs. operationen blir inte billigare bara för att patienten måste vänta i ett antal månader. Däremot måste kanske patienten vara sjukskriven under väntetiden. Kan man då prioritera denna höftledsoperation tidigare spar samhället pengar i form av minskade sjukskrivningar.
Det andra problemet är utvecklingen. Den tekniska utvecklingen av sjukvården har exploderat i en helt fantastisk mängd olika behandlingsmetoder. Det som vi förr bara drömde om att kunna åtgärda är idag vardagsmat inom sjukvården. I och med att vi kan göra mer blir även kostnaden högre. Ett exempel är läkemedelskostnaderna som har mer än fördubblats under decenniet.
Naturligtvis har även utvecklingen bidragit till att många behandlingar blivit billigare, men när något blir billigare och enklare gör man också mer. Detta betyder att i många av dessa fall har totalkostnaden blivit dyrare.
Den gängse bilden av en sjukvård under nedrustning avspeglas alltså inte i totalkostnadsutvecklingen, utan förklaras av att behoven och förväntningarna ökat. Var då sjukvården bättre förr? Ja förmodligen fick man den tillgängliga vården fortare och förmodligen var även patienterna nöjdare, men var den bättre? Men all sannolikhet inte. En människa är alltid nöjdare med att inte få det man inte vet finns än att få vänta på det som hon vet är möjligt.
Rasmus Persson
Besparingar, besparingar och besparingar det är vad man som politiker och som folk i allmänhet får höra av media och av olika partinlagor. Men stämmer verkligen det? Om man ser på tillgänglig statistik under 1990-2000 ökade i stället sjukvårdskostnaderna med nio procent, från 163 till 178 miljarder kronor (om man beaktar förändringar i uppgiftsuppdelning mellan landsting och kommun under perioden).
Detta visar egentligen bara vad man inom sjukvården redan vet, d.v.s. det är inte så att sjukvården blivit sämre utan tvärt om bättre och därför dyrare. Aldrig förr har vi haft så mycket sjukvård som vi har idag. Problemet är bara att alla sjukdomar skall behandlas med absolut rättvisa och helst innan diagnosen har skrivits ut från skrivaren.
Till att börja med krävs det prioriteringar. Dessa prioriteringar görs naturligtvis redan idag frågan är bara om de skall göras i ljuset så även allmänheten kan se dem. Dessa prioriteringar måste även stämma överens med politiska ambitioner och mål. Detta görs inte idag. Samtidigt som vi kräver prioriteringar kräver politiker från såväl höger som vänster en nationell vårdgaranti, d.v.s. att alla som har medicinskt motiverade diagnoser ska ha rätt till behandling inom tre månader från första undersökningstillfället. Hur skall detta gå ihop? Genom att garantera en patient, oavsett vilken diagnos denna har, behandling inom 3 månader likställer man diagnoserna. På så sätt prioriteras, i teorin, höftoperationer på lika vilkor som fotsvamp. Med andra ord politiken måste våga prioritera och inte enbart garantera.
Genom att prioritera i sjukvården kan samhällsekonomin öka. För att ta ett exempel. En höftoperation kostar lika mycket i januari som december, dvs. operationen blir inte billigare bara för att patienten måste vänta i ett antal månader. Däremot måste kanske patienten vara sjukskriven under väntetiden. Kan man då prioritera denna höftledsoperation tidigare spar samhället pengar i form av minskade sjukskrivningar.
Det andra problemet är utvecklingen. Den tekniska utvecklingen av sjukvården har exploderat i en helt fantastisk mängd olika behandlingsmetoder. Det som vi förr bara drömde om att kunna åtgärda är idag vardagsmat inom sjukvården. I och med att vi kan göra mer blir även kostnaden högre. Ett exempel är läkemedelskostnaderna som har mer än fördubblats under decenniet.
Naturligtvis har även utvecklingen bidragit till att många behandlingar blivit billigare, men när något blir billigare och enklare gör man också mer. Detta betyder att i många av dessa fall har totalkostnaden blivit dyrare.
Den gängse bilden av en sjukvård under nedrustning avspeglas alltså inte i totalkostnadsutvecklingen, utan förklaras av att behoven och förväntningarna ökat. Var då sjukvården bättre förr? Ja förmodligen fick man den tillgängliga vården fortare och förmodligen var även patienterna nöjdare, men var den bättre? Men all sannolikhet inte. En människa är alltid nöjdare med att inte få det man inte vet finns än att få vänta på det som hon vet är möjligt.
Rasmus Persson
Naturen- ett andhål i stressens tidsålder
I ett samhälle där magsår eller i alla fall lite magkatarr blivit ett måste för att visa att karriären börjat ta fart och där kurser i stresshantering blivit "inne" krävs det ett andrum. Naturen är för många människor en sådan plats. En porlande bäck kan många gånger vara mer helande än Prozac utan för den skull nedvärdera den eller andra mediciners effekt och nödvändighet.
Att ta naturen för given är detsamma som att tro på evigt liv. Allting dör men utan pånyttfödelse förblir det döda försvunnet. För att bibehålla det fantastiska som en gång skapades krävs det uppoffringar, förnuft och känsla. Det kräver att vi källsortera, att vi byter till lågenergilampor, att vi komposterar, minskar vår konsumtion på kött kort sagt att vi alla gör det som vi alla vet att vi måste. Visst är det arbetsamt, visst är det så mycket lättare att välja och glömma. Det betyder dock inte att vårt beteende inte får effekter.
En god livsmiljö är en avgörande faktor för människors välbefinnande och livskvalitet. Möjligheten att dricka friskt vatten, andas ren luft, vara i miljöer fria från buller samt att ha möjlighet att vistas i grönområden såväl som i skog och mark hotas om miljön försämras. Hotas miljön minskas människors möjlighet till självbestämmande.
Klimatfrågan är och förblir en av de mest centrala och övergripande miljöfrågorna i Centerpartiets miljöpolitik. Klimatet berör många andra områden, t.ex. energi och transporter. Därför är det viktigt att hitta en helhetslösning som gynnar mindre klimatbelastningar. Omställning av energisystemet och ett grönt transportsystem är några sådana områden som Centerpartiet lyfter fram i detta sammanhang. Många globala miljöhot kräver utökat internationellt miljösamarbete genom avtal. Centerpartiet har tagit fram ett första förslag till en gemensam europeisk miljöpolitik, CEP, som ska föra upp miljöfrågorna på EU:s dagordning. På sikt kan EU:s miljöarbete utgöra påtryckningsmedel mot bl.a. USA. I budgeten avsätter Centerpartiet 353 miljoner till miljöbistånd. Alla människor ska ha rätt till rent vatten, tillgång till råvaror etc. Det finns en tydlig koppling mellan miljö och mänskliga rättigheter, något som tydligt måste synliggöras i miljöbiståndet.
Du har en möjlighet att påverka vår framtid. Det är dina val som avgör vad dina barn, barnbarn och för delen du själv under din ålderdom får uppleva. Allting handlar om val. Det kan handla om vilka företag du som konsument väljer att stödja, vilka föreningar du väljer att engagera dig i eller vilket parti du röstar på i de allmänna valen.
Rasmus Persson
Att ta naturen för given är detsamma som att tro på evigt liv. Allting dör men utan pånyttfödelse förblir det döda försvunnet. För att bibehålla det fantastiska som en gång skapades krävs det uppoffringar, förnuft och känsla. Det kräver att vi källsortera, att vi byter till lågenergilampor, att vi komposterar, minskar vår konsumtion på kött kort sagt att vi alla gör det som vi alla vet att vi måste. Visst är det arbetsamt, visst är det så mycket lättare att välja och glömma. Det betyder dock inte att vårt beteende inte får effekter.
En god livsmiljö är en avgörande faktor för människors välbefinnande och livskvalitet. Möjligheten att dricka friskt vatten, andas ren luft, vara i miljöer fria från buller samt att ha möjlighet att vistas i grönområden såväl som i skog och mark hotas om miljön försämras. Hotas miljön minskas människors möjlighet till självbestämmande.
Klimatfrågan är och förblir en av de mest centrala och övergripande miljöfrågorna i Centerpartiets miljöpolitik. Klimatet berör många andra områden, t.ex. energi och transporter. Därför är det viktigt att hitta en helhetslösning som gynnar mindre klimatbelastningar. Omställning av energisystemet och ett grönt transportsystem är några sådana områden som Centerpartiet lyfter fram i detta sammanhang. Många globala miljöhot kräver utökat internationellt miljösamarbete genom avtal. Centerpartiet har tagit fram ett första förslag till en gemensam europeisk miljöpolitik, CEP, som ska föra upp miljöfrågorna på EU:s dagordning. På sikt kan EU:s miljöarbete utgöra påtryckningsmedel mot bl.a. USA. I budgeten avsätter Centerpartiet 353 miljoner till miljöbistånd. Alla människor ska ha rätt till rent vatten, tillgång till råvaror etc. Det finns en tydlig koppling mellan miljö och mänskliga rättigheter, något som tydligt måste synliggöras i miljöbiståndet.
Du har en möjlighet att påverka vår framtid. Det är dina val som avgör vad dina barn, barnbarn och för delen du själv under din ålderdom får uppleva. Allting handlar om val. Det kan handla om vilka företag du som konsument väljer att stödja, vilka föreningar du väljer att engagera dig i eller vilket parti du röstar på i de allmänna valen.
Rasmus Persson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer