Have an account?

Enkel väg tillbaka till ruta ett

Majoriteten i Örebro kommun presenterade idag sin politiska budgetskrivning. Den innehöll ett antal mer eller mindre väntade satsningar. Skrivningen kan som jag ser det sammanfattas i att det kostar att behålla makten. Det gedigna effektiviseringsarbete som våra anställda har genomfört under de senaste åren finansierar nu majoritetens valrörelse.

Avgifterna för kulturskolan halveras, plusjobb, feriepraktikplatser, bussvärdar, nolltaxa i kollektivtrafiken efter kl. 19.00, helt okända projekt som BBIC (barns behov i centrum) är några exempel på majoritetens valfläsk. Jag måste fråga mig om det är dessa satsningar som kommer att sätta Örebro på världskartan? Är det dessa satsningar som säkrar välfärden? Är det verkligen fler "bussvärdar" vi behöver i Örebro kommun eller är det satsningar på kommunens basverksamhet?

Örebro kommun behöver en "extreme makeover". Vi behöver ett nytt tänk, nya lösningar och framförallt nya idéer. Nästa års val budget bjöd tråkigt nog inte på detta.

Allt är dock inte negativt. Jag är glad över att majoriteten har lyssnat på fackförbundet kommunals krav på arbetskläder inom vård och omsorgen. Jag är glad över kraven på alkolås för upphandlingen av skolskjutsar, satsningen på äldreomsorgen men även de ökade anslagen till kvinnohuset och kvinnofrid. Även en blind höna träffar ibland måltavlan.

Låt dagisbarnen få vara med att laga maten!

Var går gränsen? När blir byråkratin överordnad barnens utveckling? Enligt nya EU-direktiv skall plötsligt inte barnen få vara med att tillaga maten på våra förskolor och fritidshem. Anledningen är att det finns så mycket bakterier på våra barnen. Att matlagningen är ett viktigt pedagogiskt verktyg det får tydligen komma i andra hand.

Det hela började med en ny livsmedelslag utifrån ett nytt EU-direktiv. Det nya EU-direktivet, som socialdemokratisk minister har varit med och beslutat om, förbjuder det undantag som idag finns för barnomsorgen. Planen är att Livsmedelsverket skall få i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur köken på förskolor och fritidshem ska vara utformade och vilka moment i matlagningen som barnen kan få hjälpa till med. Det skall även bli Livsmedelsverkets sak att ge en vägledning för hur varje dagis och fritis kan göra en analys av riskerna för smittspridning. Sedan är det upp till den lokala tillsynsmyndigheten att "pröva om deltagande i matlagning kan tillåtas". Däremot kommer den nya livsmedelslagen sannolikt inte att tillämpas hos dagmammor och i familjehem.

Byråkratiskt så det heter duga. Vi som är föräldrar vet att det inte går att skapa en total bakteriefri zon för våra barn. Det är förmodligen inte ens önskvärt eftersom konsekvensen skulle bli en opersonlig och kall tillvaro för barnen. Dessutom har det visat sig att barn som inte träffar på olika smittoämnen blir mindre toleranta mot sjukdomar. Barnen skall inte få träffa djur för det kan säkert hoppa över någon smitta, de skall inte vara med och laga mat för analysen av riskerna för smittspridning sätter stopp, var tar det slut? När får barn vara barn och när tar byråkratin överhanden? Allt som förut fungerat bra blir helt plötsligt livsfarligt för barnen.

Vi vill se en förskola som är till för barnen. En förskola som inte byråkratiseras utan får lov att skapa en miljö som är naturlig för barnen. En förskola som bygger på sina egna förutsättningar och får lov att se annorlunda ut i förhållande till en annan förskola. En förskola där barnen kan få känna glädje, få vara med i vardagliga bestyr och få goda förutsättningar för sin framtid.

Rasmus Persson

En jämställdhet utan visioner

Jämställdhet kommer att bli en valfråga, mycket tack vare Fi. Det har medfört att såväl centerpartister som gamla vänsterpartister och socialdemokratiska partisekreterare har höjt rösterna. Vänstersidan vill tvinga barnfamiljer att dela föräldraledigheten exakt lika och borgerligheten, där centerpartiet ingår, ser privatisering av offentliga sektorn som lösningen på den rådande ojämställdheten. Jag tror dock något helt annat!


Problemet, eller rättare sagt bristen, på jämställdhet kommer aldrig att kunna lösas varken genom att privatisera den offentliga sektorn eller genom att detaljstyra barnfamiljerna. Det är strukturen det brister i. Varför är samhället och arbetslivet så segregerat att kvinnor jobbar inom vård och omsorg och män som ingenjörer, svetsare och lastbilschaufförer? För visst är det bra mystiskt att just mansdominerade yrken har råkat bli de högavlönade. Vilken tur vi hade, vi män, att det råkade bli så där. Att det råkade bli så att alla lastbilar blev anpassade till män eller att alla verktyg är gjorda för att ligga bra i händerna på just män. Det var väl tur!


Löser man dessa strukturella problem genom att privatisera offentlig sektor? Nja, det behövs kanske inte någon E=mc2 formel för att klura ut att så inte är fallet. Ojämställdhet handlar om makt och strukturer. Dessa beståndsdelar kan enbart förändras genom attitydförändringar. Men visst det är enklare att privatisera offentlig sektor eller tvinga barnfamiljerna att dela upp sin föräldraledighet exakt lika. Problemet är kanske bara det att inget av dessa förslag löser huvudproblemet. Därmed inte sagt att jag inte skulle vilja privatisera delar av den offentliga sektorn. Vad jag säger är att det inte är lösningen för ökad jämställdhet.


Vad har jag då att komma med? Står jag bara för låtdetgåpådetkommernogattgåbra politik? Kanske är jag tråkig och mossig när jag säger att skapandet av ett jämställt samhälle kommer att ta tid. Efter tusentals år av förtryck av kvinnor går det inte att bara knäppa med fingrarna och sen är det bra. Jag tror att för att skapa ett långsiktigt jämställt samhälle måste vi börja från början, i annat fall blir bara kvinnor anpassade i ett mansstrukturerat samhälle.

Det handlar om att ta in fler kvinnliga doktorander för att få fler kvinnliga professorer, som i sin tur kan förändra forskningen. Det handlar om att få fler män inom barnomsorgen för att på så sätt förändra barns visioner om hur samhället är uppbyggt. Det handlar om att få fler kvinnliga chefer för att på sätt förändra arbetsmiljön och produktionen. Det handlar om att få fler kvinnliga företagare. Det handlar om att få fler kvinnor på ledande positioner i samhället, inte bara på pappret utan i position att utmana samhällsstrukturen (varför inte en kvinnlig statminister t.ex. (läs Maud)). Det handlar om att förändra lagar så samhället visar att vi inte accepterar våldtäkter och mäns våld mot kvinnor (eller våld överhuvudtaget för den delen). Häng ut de svin som förgriper sig på barn och kvinnor, förs då kan vi visa att vi inte godtar deras beteende. Det handlar om att förändra undervisningen på våra skolor. Visst låter det lätt? Nästan lika lätt som att tvinga barnfamiljerna att dela sin föräldraledighet exakt lika, eller hur?

Politik handlar om att ha visioner. Blir dessa visioner översköljda av kortsiktiga politiska poäng går de långsiktiga förändringarna om intet.


Rasmus Persson

Labels

Blog Archive