En jämställdhet utan visioner

Jämställdhet kommer att bli en valfråga, mycket tack vare Fi. Det har medfört att såväl centerpartister som gamla vänsterpartister och socialdemokratiska partisekreterare har höjt rösterna. Vänstersidan vill tvinga barnfamiljer att dela föräldraledigheten exakt lika och borgerligheten, där centerpartiet ingår, ser privatisering av offentliga sektorn som lösningen på den rådande ojämställdheten. Jag tror dock något helt annat!

Problemet, eller rättare sagt bristen, på jämställdhet kommer aldrig att kunna lösas varken genom att privatisera den offentliga sektorn eller genom att detaljstyra barnfamiljerna. Det är strukturen det brister i. Varför är samhället och arbetslivet så segregerat att kvinnor jobbar inom vård och omsorg och män som ingenjörer, svetsare och lastbilschaufförer? För visst är det bra mystiskt att just mansdominerade yrken har råkat bli de högavlönade. Vilken tur vi hade, vi män, att det råkade bli så där. Att det råkade bli så att alla lastbilar blev anpassade till män eller att alla verktyg är gjorda för att ligga bra i händerna på just män. Det var väl tur!

Löser man dessa strukturella problem genom att privatisera offentlig sektor? Nja, det behövs kanske inte någon E=mc2 formel för att klura ut att så inte är fallet. Ojämställdhet handlar om makt och strukturer. Dessa beståndsdelar kan enbart förändras genom attitydförändringar. Men visst det är enklare att privatisera offentlig sektor eller tvinga barnfamiljerna att dela upp sin föräldraledighet exakt lika. Problemet är kanske bara det att inget av dessa förslag löser huvudproblemet. Därmed inte sagt att jag inte skulle vilja privatisera delar av den offentliga sektorn. Vad jag säger är att det inte är lösningen för ökad jämställdhet.

Vad har jag då att komma med? Står jag bara för låtdetgåpådetkommernogattgåbra politik? Kanske är jag tråkig och mossig när jag säger att skapandet av ett jämställt samhälle kommer att ta tid. Efter tusentals år av förtryck av kvinnor går det inte att bara knäppa med fingrarna och sen är det bra. Jag tror att för att skapa ett långsiktigt jämställt samhälle måste vi börja från början, i annat fall blir bara kvinnor anpassade i ett mansstrukturerat samhälle.

Det handlar om att ta in fler kvinnliga doktorander för att få fler kvinnliga professorer, som i sin tur kan förändra forskningen. Det handlar om att få fler män inom barnomsorgen för att på så sätt förändra barns visioner om hur samhället är uppbyggt. Det handlar om att få fler kvinnliga chefer för att på sätt förändra arbetsmiljön och produktionen. Det handlar om att få fler kvinnliga företagare. Det handlar om att få fler kvinnor på ledande positioner i samhället, inte bara på pappret utan i position att utmana samhällsstrukturen (varför inte en kvinnlig statminister t.ex. (läs Maud)). Det handlar om att förändra lagar så samhället visar att vi inte accepterar våldtäkter och mäns våld mot kvinnor (eller våld överhuvudtaget för den delen). Häng ut de svin som förgriper sig på barn och kvinnor, förs då kan vi visa att vi inte godtar deras beteende. Det handlar om att förändra undervisningen på våra skolor. Visst låter det lätt? Nästan lika lätt som att tvinga barnfamiljerna att dela sin föräldraledighet exakt lika, eller hur?

Politik handlar om att ha visioner. Blir dessa visioner översköljda av kortsiktiga politiska poäng går de långsiktiga förändringarna om intet.

Rasmus Persson