Majoriteten i Örebro kommun presenterade idag sin politiska budgetskrivning. Den innehöll ett antal mer eller mindre väntade satsningar. Skrivningen kan som jag ser det sammanfattas i att det kostar att behålla makten. Det gedigna effektiviseringsarbete som våra anställda har genomfört under de senaste åren finansierar nu majoritetens valrörelse.
Avgifterna för kulturskolan halveras, plusjobb, feriepraktikplatser, bussvärdar, nolltaxa i kollektivtrafiken efter kl. 19.00, helt okända projekt som BBIC (barns behov i centrum) är några exempel på majoritetens valfläsk. Jag måste fråga mig om det är dessa satsningar som kommer att sätta Örebro på världskartan? Är det dessa satsningar som säkrar välfärden? Är det verkligen fler "bussvärdar" vi behöver i Örebro kommun eller är det satsningar på kommunens basverksamhet?
Örebro kommun behöver en "extreme makeover". Vi behöver ett nytt tänk, nya lösningar och framförallt nya idéer. Nästa års val budget bjöd tråkigt nog inte på detta.
Allt är dock inte negativt. Jag är glad över att majoriteten har lyssnat på fackförbundet kommunals krav på arbetskläder inom vård och omsorgen. Jag är glad över kraven på alkolås för upphandlingen av skolskjutsar, satsningen på äldreomsorgen men även de ökade anslagen till kvinnohuset och kvinnofrid. Även en blind höna träffar ibland måltavlan.
Låt dagisbarnen få vara med att laga maten!
Var går gränsen? När blir byråkratin överordnad barnens utveckling? Enligt nya EU-direktiv skall plötsligt inte barnen få vara med att tillaga maten på våra förskolor och fritidshem. Anledningen är att det finns så mycket bakterier på våra barnen. Att matlagningen är ett viktigt pedagogiskt verktyg det får tydligen komma i andra hand.
Det hela började med en ny livsmedelslag utifrån ett nytt EU-direktiv. Det nya EU-direktivet, som socialdemokratisk minister har varit med och beslutat om, förbjuder det undantag som idag finns för barnomsorgen. Planen är att Livsmedelsverket skall få i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur köken på förskolor och fritidshem ska vara utformade och vilka moment i matlagningen som barnen kan få hjälpa till med. Det skall även bli Livsmedelsverkets sak att ge en vägledning för hur varje dagis och fritis kan göra en analys av riskerna för smittspridning. Sedan är det upp till den lokala tillsynsmyndigheten att "pröva om deltagande i matlagning kan tillåtas". Däremot kommer den nya livsmedelslagen sannolikt inte att tillämpas hos dagmammor och i familjehem.
Byråkratiskt så det heter duga. Vi som är föräldrar vet att det inte går att skapa en total bakteriefri zon för våra barn. Det är förmodligen inte ens önskvärt eftersom konsekvensen skulle bli en opersonlig och kall tillvaro för barnen. Dessutom har det visat sig att barn som inte träffar på olika smittoämnen blir mindre toleranta mot sjukdomar. Barnen skall inte få träffa djur för det kan säkert hoppa över någon smitta, de skall inte vara med och laga mat för analysen av riskerna för smittspridning sätter stopp, var tar det slut? När får barn vara barn och när tar byråkratin överhanden? Allt som förut fungerat bra blir helt plötsligt livsfarligt för barnen.
Vi vill se en förskola som är till för barnen. En förskola som inte byråkratiseras utan får lov att skapa en miljö som är naturlig för barnen. En förskola som bygger på sina egna förutsättningar och får lov att se annorlunda ut i förhållande till en annan förskola. En förskola där barnen kan få känna glädje, få vara med i vardagliga bestyr och få goda förutsättningar för sin framtid.
Rasmus Persson
Det hela började med en ny livsmedelslag utifrån ett nytt EU-direktiv. Det nya EU-direktivet, som socialdemokratisk minister har varit med och beslutat om, förbjuder det undantag som idag finns för barnomsorgen. Planen är att Livsmedelsverket skall få i uppdrag att ta fram riktlinjer för hur köken på förskolor och fritidshem ska vara utformade och vilka moment i matlagningen som barnen kan få hjälpa till med. Det skall även bli Livsmedelsverkets sak att ge en vägledning för hur varje dagis och fritis kan göra en analys av riskerna för smittspridning. Sedan är det upp till den lokala tillsynsmyndigheten att "pröva om deltagande i matlagning kan tillåtas". Däremot kommer den nya livsmedelslagen sannolikt inte att tillämpas hos dagmammor och i familjehem.
Byråkratiskt så det heter duga. Vi som är föräldrar vet att det inte går att skapa en total bakteriefri zon för våra barn. Det är förmodligen inte ens önskvärt eftersom konsekvensen skulle bli en opersonlig och kall tillvaro för barnen. Dessutom har det visat sig att barn som inte träffar på olika smittoämnen blir mindre toleranta mot sjukdomar. Barnen skall inte få träffa djur för det kan säkert hoppa över någon smitta, de skall inte vara med och laga mat för analysen av riskerna för smittspridning sätter stopp, var tar det slut? När får barn vara barn och när tar byråkratin överhanden? Allt som förut fungerat bra blir helt plötsligt livsfarligt för barnen.
Vi vill se en förskola som är till för barnen. En förskola som inte byråkratiseras utan får lov att skapa en miljö som är naturlig för barnen. En förskola som bygger på sina egna förutsättningar och får lov att se annorlunda ut i förhållande till en annan förskola. En förskola där barnen kan få känna glädje, få vara med i vardagliga bestyr och få goda förutsättningar för sin framtid.
Rasmus Persson
En jämställdhet utan visioner
Jämställdhet kommer att bli en valfråga, mycket tack vare Fi. Det har medfört att såväl centerpartister som gamla vänsterpartister och socialdemokratiska partisekreterare har höjt rösterna. Vänstersidan vill tvinga barnfamiljer att dela föräldraledigheten exakt lika och borgerligheten, där centerpartiet ingår, ser privatisering av offentliga sektorn som lösningen på den rådande ojämställdheten. Jag tror dock något helt annat!
Problemet, eller rättare sagt bristen, på jämställdhet kommer aldrig att kunna lösas varken genom att privatisera den offentliga sektorn eller genom att detaljstyra barnfamiljerna. Det är strukturen det brister i. Varför är samhället och arbetslivet så segregerat att kvinnor jobbar inom vård och omsorg och män som ingenjörer, svetsare och lastbilschaufförer? För visst är det bra mystiskt att just mansdominerade yrken har råkat bli de högavlönade. Vilken tur vi hade, vi män, att det råkade bli så där. Att det råkade bli så att alla lastbilar blev anpassade till män eller att alla verktyg är gjorda för att ligga bra i händerna på just män. Det var väl tur!
Löser man dessa strukturella problem genom att privatisera offentlig sektor? Nja, det behövs kanske inte någon E=mc2 formel för att klura ut att så inte är fallet. Ojämställdhet handlar om makt och strukturer. Dessa beståndsdelar kan enbart förändras genom attitydförändringar. Men visst det är enklare att privatisera offentlig sektor eller tvinga barnfamiljerna att dela upp sin föräldraledighet exakt lika. Problemet är kanske bara det att inget av dessa förslag löser huvudproblemet. Därmed inte sagt att jag inte skulle vilja privatisera delar av den offentliga sektorn. Vad jag säger är att det inte är lösningen för ökad jämställdhet.
Vad har jag då att komma med? Står jag bara för låtdetgåpådetkommernogattgåbra politik? Kanske är jag tråkig och mossig när jag säger att skapandet av ett jämställt samhälle kommer att ta tid. Efter tusentals år av förtryck av kvinnor går det inte att bara knäppa med fingrarna och sen är det bra. Jag tror att för att skapa ett långsiktigt jämställt samhälle måste vi börja från början, i annat fall blir bara kvinnor anpassade i ett mansstrukturerat samhälle.
Det handlar om att ta in fler kvinnliga doktorander för att få fler kvinnliga professorer, som i sin tur kan förändra forskningen. Det handlar om att få fler män inom barnomsorgen för att på så sätt förändra barns visioner om hur samhället är uppbyggt. Det handlar om att få fler kvinnliga chefer för att på sätt förändra arbetsmiljön och produktionen. Det handlar om att få fler kvinnliga företagare. Det handlar om att få fler kvinnor på ledande positioner i samhället, inte bara på pappret utan i position att utmana samhällsstrukturen (varför inte en kvinnlig statminister t.ex. (läs Maud)). Det handlar om att förändra lagar så samhället visar att vi inte accepterar våldtäkter och mäns våld mot kvinnor (eller våld överhuvudtaget för den delen). Häng ut de svin som förgriper sig på barn och kvinnor, förs då kan vi visa att vi inte godtar deras beteende. Det handlar om att förändra undervisningen på våra skolor. Visst låter det lätt? Nästan lika lätt som att tvinga barnfamiljerna att dela sin föräldraledighet exakt lika, eller hur?
Politik handlar om att ha visioner. Blir dessa visioner översköljda av kortsiktiga politiska poäng går de långsiktiga förändringarna om intet.
Rasmus Persson
Avskaffa sympatiåtgärderna
I måndagens allehanda gick det att läsa Nils Jisfält, kommunal, ansåg sig nödgad att uttala sig om Centerpartiets förslag om att avskaffa fackliga sympatiåtgärder. Uttalandena från kommunal visar på en fullständig ovana i att förändra sin verksamhet.
Centerpartiet antog under helgens stämma ett förslag om att avskaffa fackliga sympatiåtgärder. Denna rätt har funnits sedan 1920-talet och bygger på dåtidens samhälle. I dagens samhälle ter det sig fullständigt orimligt att facken skall kunna skada ett företag eller offentlig verksamhet som själva inte kan påverka situationen. Är det verkligen så jobben skapas?
I NA:s artikel erkände Nils Jisfält att kommunal i Örebro aldrig har haft användning för denna fackliga stridsåtgärd men kände sig ändå tvungen att ha kvar möjligheten. Det visar på den ovilja till förändring som dagens fackförbund verkar stå för.
Citat ur NA:s artikel "Det enda som ger sänkta löner är när centern tar över och lägger ut jobben på entreprenad. Då blir det lägre löner och indragna semesterdagar." Jag måste fråga mig vad sjutton Nils Jisfält menar och vad han bygger detta påstående på. Vilka vetenskapliga studier har han i bagaget? Kanske är det endast den socialdemokratiska skrämselmaskineriet som börjat tuffa. Alla ni som arbetar i den privata sektorn, tycker ni att ni har färre semesterdagar än de i den offentliga? Anser ni att ni har lägre lön än de som jobbar inom den offentliga sektorn? Jag hade blivit upprörd om jag varit en offentligt anställd (vilket jag i och för sig är). Det är just ni som jobbar inom den offentliga sektorn som har lägst lön. Det borde väl i alla fall kommunal veta!
Skall vi kunna skapa tillväxt krävs det rättvisa spelregler på arbetsmarknaden. Centerpartiet är arbetsfientliga menar Nils Jisfält. Jag menar i rättvisans namn att det kanske är Nils Jisfält som är arbetsfientlig. För inte skapas det fler arbeten och mer pengar till vården, skolan och omsorgen om det är Nils som får bestämma. Men och andra sidan det är Nils uppdrag att arbeta för de medlemmar som redan har jobb, det är mitt att se till att ni som står utanför arbetsmarknaden får jobb. Det Nils är nog just skillnaden på våra synsätt!
Centerpartiet antog under helgens stämma ett förslag om att avskaffa fackliga sympatiåtgärder. Denna rätt har funnits sedan 1920-talet och bygger på dåtidens samhälle. I dagens samhälle ter det sig fullständigt orimligt att facken skall kunna skada ett företag eller offentlig verksamhet som själva inte kan påverka situationen. Är det verkligen så jobben skapas?
I NA:s artikel erkände Nils Jisfält att kommunal i Örebro aldrig har haft användning för denna fackliga stridsåtgärd men kände sig ändå tvungen att ha kvar möjligheten. Det visar på den ovilja till förändring som dagens fackförbund verkar stå för.
Citat ur NA:s artikel "Det enda som ger sänkta löner är när centern tar över och lägger ut jobben på entreprenad. Då blir det lägre löner och indragna semesterdagar." Jag måste fråga mig vad sjutton Nils Jisfält menar och vad han bygger detta påstående på. Vilka vetenskapliga studier har han i bagaget? Kanske är det endast den socialdemokratiska skrämselmaskineriet som börjat tuffa. Alla ni som arbetar i den privata sektorn, tycker ni att ni har färre semesterdagar än de i den offentliga? Anser ni att ni har lägre lön än de som jobbar inom den offentliga sektorn? Jag hade blivit upprörd om jag varit en offentligt anställd (vilket jag i och för sig är). Det är just ni som jobbar inom den offentliga sektorn som har lägst lön. Det borde väl i alla fall kommunal veta!
Skall vi kunna skapa tillväxt krävs det rättvisa spelregler på arbetsmarknaden. Centerpartiet är arbetsfientliga menar Nils Jisfält. Jag menar i rättvisans namn att det kanske är Nils Jisfält som är arbetsfientlig. För inte skapas det fler arbeten och mer pengar till vården, skolan och omsorgen om det är Nils som får bestämma. Men och andra sidan det är Nils uppdrag att arbeta för de medlemmar som redan har jobb, det är mitt att se till att ni som står utanför arbetsmarknaden får jobb. Det Nils är nog just skillnaden på våra synsätt!
Var finns intresset för Örebro universitet?
Långt bort i fjärran öster finns det ett folkslag vi kallar studenter. De lever i ständig rörelse och är endast bosatta på samma ställe i ca. 3 år, därefter flyttar merparten.
Varför flyttar våra studenter? Hur kan det komma sig att människor väljer att bosätta sig i vår stad och region i tre år men väljer sedan oftast att flytta? Mitt högst ovetenskapliga antagande är att våra studenter inte har bosatt sig utan enbart har mellanlandat. Vad jag menar är att studenterna har valt att inte integrera sig med staden och staden har valt att inte integrera studenterna.
Örebro universitet har på gott och ont valt ett kompakt campus. Studenter bor och verkar utanför staden. På campus finns såväl affärer som minuten, restauranger, barer m.m. Detta campus har bidragit till att locka studenter till Örebro men även medverkat till en dålig integrering av desamma. När studenterna har allt de behöver på campus varför skall de då in till stan?
Detta kan kännas nog så trivialt men faktum är att stannar inte våra studenter mister regionen en stor utvecklingspotential. Staden och regionen måste kunna erbjuda kvalificerat arbete och en hemkänsla.
Naturligtvis handlar det dels om ett bra företagarklimat som skapar förutsättningarna för ett dynamiskt näringsliv. Utan spännande och kreativa arbetsplatser tillgodoses heller inte den grundläggande förutsättningen för våra studenter att stanna. Men det krävs även någonting mer. Det krävs att studenterna blir en del av stadens och regionens vardag.
Det krävs att näringslivet, de politiska partierna, föreningar, studieförbunden m.fl. tar sig an studenterna och ser möjligheterna med Örebro som universitetsstad. Finns det t.ex. möjlighet för studenter att bo kvar och arbeta i regionen på sommaren eller att fler studenter får förtroende som lokalpolitiker ökar naturligtvis även förutsättningarna för att de blir kvar efter studietiden. När jag själv studerade tog det ett år innan jag på allvar tog mig in till staden. Det tog betydligt längre innan jag blev delaktig i stadens utveckling.
Frågan är om Örebro skall bli en universitetsstad eller förbli en stad med ett universitet. Skall Örebro endast vara lokaliseringen av ett universitetet eller skall det fungera som en motor i det lokala näringslivet och för staden och regionen?
Frågan om universitetets framtid har blivit högst aktuell i diskussion om fusion med Mälardalens högskola. Som många andra skulle Örebro kommun yttra sig i frågan. Jag menar att hanteringen av denna fråga visar att majoriteten i Örebro kommun är fullständigt ointresserade om utvecklingen av Örebro universitet.
Istället för att hungrigt kasta sig över frågan har frågan fått vila för att man i slutminuten skulle beställa en utredning som inte svarar på frågan hur fusionen skulle kunna påverka Örebro kommun. Själv kan jag inte se någon större skillnad på den utredning som beställdes av Västerås och den som Örebro kommun beställde (vilket i och för sig var samma utredare). En fusion borde onekligen påverka de båda kommunerna olika. Frågan om hur en fusion påverkar Örebro kommun, näringsliv, studenter och invånare förblir obesvarad.
Frågan om fusionens vara eller inte vara är idag för outredd för att kunna besvaras. Jag skulle vilja se en mer engagerad, hungrig och framåtsträvande majoritet i Örebro kommun som med glädje tog sig an Örebro kommuns framtid.
Rasmus Persson
Varför flyttar våra studenter? Hur kan det komma sig att människor väljer att bosätta sig i vår stad och region i tre år men väljer sedan oftast att flytta? Mitt högst ovetenskapliga antagande är att våra studenter inte har bosatt sig utan enbart har mellanlandat. Vad jag menar är att studenterna har valt att inte integrera sig med staden och staden har valt att inte integrera studenterna.
Örebro universitet har på gott och ont valt ett kompakt campus. Studenter bor och verkar utanför staden. På campus finns såväl affärer som minuten, restauranger, barer m.m. Detta campus har bidragit till att locka studenter till Örebro men även medverkat till en dålig integrering av desamma. När studenterna har allt de behöver på campus varför skall de då in till stan?
Detta kan kännas nog så trivialt men faktum är att stannar inte våra studenter mister regionen en stor utvecklingspotential. Staden och regionen måste kunna erbjuda kvalificerat arbete och en hemkänsla.
Naturligtvis handlar det dels om ett bra företagarklimat som skapar förutsättningarna för ett dynamiskt näringsliv. Utan spännande och kreativa arbetsplatser tillgodoses heller inte den grundläggande förutsättningen för våra studenter att stanna. Men det krävs även någonting mer. Det krävs att studenterna blir en del av stadens och regionens vardag.
Det krävs att näringslivet, de politiska partierna, föreningar, studieförbunden m.fl. tar sig an studenterna och ser möjligheterna med Örebro som universitetsstad. Finns det t.ex. möjlighet för studenter att bo kvar och arbeta i regionen på sommaren eller att fler studenter får förtroende som lokalpolitiker ökar naturligtvis även förutsättningarna för att de blir kvar efter studietiden. När jag själv studerade tog det ett år innan jag på allvar tog mig in till staden. Det tog betydligt längre innan jag blev delaktig i stadens utveckling.
Frågan är om Örebro skall bli en universitetsstad eller förbli en stad med ett universitet. Skall Örebro endast vara lokaliseringen av ett universitetet eller skall det fungera som en motor i det lokala näringslivet och för staden och regionen?
Frågan om universitetets framtid har blivit högst aktuell i diskussion om fusion med Mälardalens högskola. Som många andra skulle Örebro kommun yttra sig i frågan. Jag menar att hanteringen av denna fråga visar att majoriteten i Örebro kommun är fullständigt ointresserade om utvecklingen av Örebro universitet.
Istället för att hungrigt kasta sig över frågan har frågan fått vila för att man i slutminuten skulle beställa en utredning som inte svarar på frågan hur fusionen skulle kunna påverka Örebro kommun. Själv kan jag inte se någon större skillnad på den utredning som beställdes av Västerås och den som Örebro kommun beställde (vilket i och för sig var samma utredare). En fusion borde onekligen påverka de båda kommunerna olika. Frågan om hur en fusion påverkar Örebro kommun, näringsliv, studenter och invånare förblir obesvarad.
Frågan om fusionens vara eller inte vara är idag för outredd för att kunna besvaras. Jag skulle vilja se en mer engagerad, hungrig och framåtsträvande majoritet i Örebro kommun som med glädje tog sig an Örebro kommuns framtid.
Rasmus Persson
Låt föräldrar själva få välja barnomsorg
Är alla barn lika? Är alla föräldrar lika? Är alla familjer lika? Varför är då all barnomsorg lika? Varför skall det vara så svårt för socialdemokratin att se skillnader som en tillgång?
Genom den så "populära" maxtaxan skapas ett kommunalt barnomsorgsmonopol. Jag och centerpartiet anser att det borde vara en rättighet för alla föräldrar att få välja vilken form av barnomsorg man vill att sina barna skall tillbringa sin tid.
Det behövs en ökad bredd och mångfald i barnomsorgen, där offentliga, privata och kooperativa verksamheter existerar sida vid sida. Vänsterpolitiker skrämmer ofta med att detta blir dyrare och mer orättvist. Varför det?
Genom att ta bort maxtaxan och istället införa en barnomsorgspeng gör centerpartiet det möjligt att den offentliga subventionen av barnomsorgen följer med föräldrarnas val. Det betyder inte att det blir dyrare för föräldrarna. Tillsammans med att göra det tillåtet för personal, föräldrar eller privata entreprenörer att starta barnomsorgsverksamhet, vill centerpartiet göra det möjligt för alla att välja den barnomsorg som passar dem bäst. Genom att barnomsorgen följer valet av omsorg för barnet blir det också möjligt att välja barnomsorg i t.ex. grannkommunen för den som pendlar.
Centerpartiet vill skapa en större valfrihet inom barnomsorgen vi hoppas ni vill hjälpa oss.
Rasmus Persson
Genom den så "populära" maxtaxan skapas ett kommunalt barnomsorgsmonopol. Jag och centerpartiet anser att det borde vara en rättighet för alla föräldrar att få välja vilken form av barnomsorg man vill att sina barna skall tillbringa sin tid.
Det behövs en ökad bredd och mångfald i barnomsorgen, där offentliga, privata och kooperativa verksamheter existerar sida vid sida. Vänsterpolitiker skrämmer ofta med att detta blir dyrare och mer orättvist. Varför det?
Genom att ta bort maxtaxan och istället införa en barnomsorgspeng gör centerpartiet det möjligt att den offentliga subventionen av barnomsorgen följer med föräldrarnas val. Det betyder inte att det blir dyrare för föräldrarna. Tillsammans med att göra det tillåtet för personal, föräldrar eller privata entreprenörer att starta barnomsorgsverksamhet, vill centerpartiet göra det möjligt för alla att välja den barnomsorg som passar dem bäst. Genom att barnomsorgen följer valet av omsorg för barnet blir det också möjligt att välja barnomsorg i t.ex. grannkommunen för den som pendlar.
Centerpartiet vill skapa en större valfrihet inom barnomsorgen vi hoppas ni vill hjälpa oss.
Rasmus Persson
Var tog alla pengarna vägen?
Skattebetalarnas förening gjorde för en tid sedan en undersökning över hur effektiva de svenska kommunerna är. När föreningen presenterade sin rapport på DN-debatt valde man att lyfta fram exemplet Västerås – Örebro. Jämförelsen är i det närmaste chockerande.
På område efter område, utom för gymnasieskolan, ligger kostnaderna väsentligt mycket högre i Örebro. Enligt skattebetalarnas jämförelse kostar äldreomsorgen dubbelt så mycket i Örebro som i Västerås. Helt vansinnigt!
Utan att ha frågat kan jag redan majoritetens svar utantill. Det är fel på rapporten, det går inte att jämföra, man jämför äpplen med päron osv. Även moderaternas svar går att luska ut utan att ha frågat dem. I Västerås har man många fler privata alternativ, alla Örebros problem skulle lösas om vi bara privatiserade mer. Jag tror dock lika lite på det som att alla rapporter som någonsin visade på ineffektivitet i Örebro kommun skulle vara felaktiga.
Jag tror det beror på systematiskt fel tänk. Jag tror att vi i den sparhysteri som drabbat Örebro kommun hamnat i fällan att spara snabbt. Hur många är vi inte som drömmer om de snabba klippen på börsen eller lottovinsten, de snabba pengarna. För hur många har det funkat? Snabba pengar för kommunen handlar om snabba besparingar. Snabba besparingar fungerar lika ofta som snabba börsklipp, dvs. inte allt för ofta. Som exempel tror jag att de besparingar som gjorts på det förebyggande arbetet inom äldreomsorgen kommer i ett längre perspektiv att skapa nya och högre kostnader.
Jag tror istället att vi måste göra långsiktiga förändringar. Förändra systemet och tänket. För inte har vi i centerpartiet mer pengar i fickan om vi får makten över Örebro kommun. Vad vi har är ett annat sätt att se på problem och möjligheter. Sverige har en av världens högsta skatter, Örebro kommun har en av Sveriges högsta skatter. Hur kan vi säga att det saknas pengar? Det är vad vi gör för pengarna som är problemet.
Jag tror att skattebetalarns förening gör helt rätt bedömning när de konstaterar att kommuner med små administrativa staber och långtgående decentralisering har i allmänhet lägre kostnader. Dessutom konstaterar man att utformningen av ersättningsmodellerna – hur pengarna fördelas till de enskilda verksamheterna – har en stor betydelse.
Jag tror att människor växer med ökat inflytande. Får varje enhet (dvs. äldreboende, skola, förskola etc.) styra mer över sin verksamhet kommer den att bli mer effektiv. Dessutom visar det sig att välbefinnandet på arbetet till stor del beror på hur stort inflytande man har över verksamheten. Med andra ord skapar självständiga enheter friskare, gladare personal och en effektivare och bättre verksamhet.
De flesta är nog överens om att det krävs en ny politik i Örebro kommun. Förmodligen är även socialdemokraterna medvetna om detta. För hur kan man försvara att kostnaderna för äldreomsorgen i Örebro kommun är dubbelt så hög som Västerås?
Rasmus Persson
På område efter område, utom för gymnasieskolan, ligger kostnaderna väsentligt mycket högre i Örebro. Enligt skattebetalarnas jämförelse kostar äldreomsorgen dubbelt så mycket i Örebro som i Västerås. Helt vansinnigt!
Utan att ha frågat kan jag redan majoritetens svar utantill. Det är fel på rapporten, det går inte att jämföra, man jämför äpplen med päron osv. Även moderaternas svar går att luska ut utan att ha frågat dem. I Västerås har man många fler privata alternativ, alla Örebros problem skulle lösas om vi bara privatiserade mer. Jag tror dock lika lite på det som att alla rapporter som någonsin visade på ineffektivitet i Örebro kommun skulle vara felaktiga.
Jag tror det beror på systematiskt fel tänk. Jag tror att vi i den sparhysteri som drabbat Örebro kommun hamnat i fällan att spara snabbt. Hur många är vi inte som drömmer om de snabba klippen på börsen eller lottovinsten, de snabba pengarna. För hur många har det funkat? Snabba pengar för kommunen handlar om snabba besparingar. Snabba besparingar fungerar lika ofta som snabba börsklipp, dvs. inte allt för ofta. Som exempel tror jag att de besparingar som gjorts på det förebyggande arbetet inom äldreomsorgen kommer i ett längre perspektiv att skapa nya och högre kostnader.
Jag tror istället att vi måste göra långsiktiga förändringar. Förändra systemet och tänket. För inte har vi i centerpartiet mer pengar i fickan om vi får makten över Örebro kommun. Vad vi har är ett annat sätt att se på problem och möjligheter. Sverige har en av världens högsta skatter, Örebro kommun har en av Sveriges högsta skatter. Hur kan vi säga att det saknas pengar? Det är vad vi gör för pengarna som är problemet.
Jag tror att skattebetalarns förening gör helt rätt bedömning när de konstaterar att kommuner med små administrativa staber och långtgående decentralisering har i allmänhet lägre kostnader. Dessutom konstaterar man att utformningen av ersättningsmodellerna – hur pengarna fördelas till de enskilda verksamheterna – har en stor betydelse.
Jag tror att människor växer med ökat inflytande. Får varje enhet (dvs. äldreboende, skola, förskola etc.) styra mer över sin verksamhet kommer den att bli mer effektiv. Dessutom visar det sig att välbefinnandet på arbetet till stor del beror på hur stort inflytande man har över verksamheten. Med andra ord skapar självständiga enheter friskare, gladare personal och en effektivare och bättre verksamhet.
De flesta är nog överens om att det krävs en ny politik i Örebro kommun. Förmodligen är även socialdemokraterna medvetna om detta. För hur kan man försvara att kostnaderna för äldreomsorgen i Örebro kommun är dubbelt så hög som Västerås?
Rasmus Persson
En demokratisk utvecklingspotential
Är den demokratiska beslutsprocessen fulländad? Är vi nöjda med de rådande demokratiska forumen?
År 1862 utfärdades kommunalförordningar om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse i stad. Denna kommunalförordning ligger till grund för dagens kommunallag som reglerar fullmäktiges existens.
I snart 150 år har vi haft ett demokratisystem som inte är så fruktansvärt olikt dagens sätt att forma demokratiska beslut. Visst vi har fått kvinnlig rösträtt, visst vi har fått en mer jämlik syn på demokratiska individer men själva formen och systemet för samtalet är praktiskt taget oförändrat.
Fullmäktige är det högsta beslutande organet i kommuner och landsting och den enda demokratiskt folkvalda församlingen. I teorin borde det vara här besluten tas. Så är det inte. Besluten är tagna långt innan i partierna, nämnderna och i kommunstyrelsen. Så vad har då fullmäktige för funktion. Är det bara ett organ för att formalisera besluten?
Under det gångna 150 åren har förutsättningarna för demokrati förändrats avsevärt. Vi har gått från jordbruksamhälle till industrisamhälle till service samhälle för att till slut landa i dagens upplevelsesamhälle. För guds skull vi har till och med åkt till månen.
I dagens samhälle finns det helt andra förutsättningar för demokrati än det fanns på kommunalförordnings tid. Utan tv skulle t.ex. den demokratiska förvandlingen i forna öststadsländer gått betydligt långsammare. Alternativen blir så mycket tydligare. Det är idag möjligt att se över gränserna. Se hur man löser problem och möjligheter på andra platser. Det är idag inte helt ovanligt att t.ex. USA tas upp som argument för och mot olika sakfrågor i kommuner och landsting. Är det då en helt omöjlig tanke att även forumen för demokratin bör förändras?
Men i kommun och landsting fortsätter vi med småbjäbbande form av demokratiutövning närmare bestämt fullmäktige. I flertalet timmar sitter deltagarna och försöker överbevisa varandra i frågor där utgången redan är bestämd i förväg inom partierna. Förvåningen blir inte större än när det finns nya ansikte på åhörarbänken. Är det en ny tjänsteman? Inte kan det väl vara, jo det måste vara en sån där, en sån där medborgare som har kommit för att lyssna. Allt detta för endast några hundratusentals kronor.
Vad vill jag då ha sagt med detta. Är det endast skrivet i frustration över ett och annat fullmäktige? Naturligtvis inte, fullmäktige kan vara väldigt kul för den politiska församlingen. Min poäng är om fullmäktige är lika kul eller i varje fall intressant för samhället i övrigt. Uppfattar människor fullmäktige som en demokratisk arena och ett sätt för även dem att vara delaktiga? För 50 år sedan var det säkert så. Idag är jag mer tveksam.
Besluten som tas i de demokratiskt valda församlingen påverkar givetvis alla invånarna. Problemet är att invånarna inte uppfattar sig vara delaktiga i besluten. Var detta ursprungstanken med dessa församlingar? Om nu omgivningen har förändrats bör vi då inte även utveckla ursprungstanken?
Demokrati är inte något som förblir utan något som måste utvecklas. Vi kan inte lugnt luta oss tillbaka och hoppas på att även om samhället förändras behöver inte demokratin göra det. Det krävs en diskussion om formerna av demokrati. När omvärlden förändras krävs det att även formerna för det politiska och demokratiska samtalet gör detsamma. Den senaste årtiondens utveckling av IT-verktyg, mediakultur och globalisering kan rimligtvis inte gå demokratin obemärkt förbi.
När ni kommit så här långt i min artikel kanske ni frågar er hur mitt facit ser ut och om jag egentligen har några egna lösningar. Jag måste då göra er besvikna. Jag ser det inte som min uppgift att göra några taffliga försök till lösning utan endast sätta bollen i rörelse. Vad jag vill med min artikel är att möjligen plantera ett frö till en diskussion.
Demokratiskt fattade beslut är livsnödvändigt för vår demokrati, men se det är även utveckling av densamma. Det är allt för lätt att fortsätta i samma former utan att fundera över utvecklingen, eller för att misstolka vad Albert Einstein menade när han skrev "Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka".
Rasmus Persson
År 1862 utfärdades kommunalförordningar om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse i stad. Denna kommunalförordning ligger till grund för dagens kommunallag som reglerar fullmäktiges existens.
I snart 150 år har vi haft ett demokratisystem som inte är så fruktansvärt olikt dagens sätt att forma demokratiska beslut. Visst vi har fått kvinnlig rösträtt, visst vi har fått en mer jämlik syn på demokratiska individer men själva formen och systemet för samtalet är praktiskt taget oförändrat.
Fullmäktige är det högsta beslutande organet i kommuner och landsting och den enda demokratiskt folkvalda församlingen. I teorin borde det vara här besluten tas. Så är det inte. Besluten är tagna långt innan i partierna, nämnderna och i kommunstyrelsen. Så vad har då fullmäktige för funktion. Är det bara ett organ för att formalisera besluten?
Under det gångna 150 åren har förutsättningarna för demokrati förändrats avsevärt. Vi har gått från jordbruksamhälle till industrisamhälle till service samhälle för att till slut landa i dagens upplevelsesamhälle. För guds skull vi har till och med åkt till månen.
I dagens samhälle finns det helt andra förutsättningar för demokrati än det fanns på kommunalförordnings tid. Utan tv skulle t.ex. den demokratiska förvandlingen i forna öststadsländer gått betydligt långsammare. Alternativen blir så mycket tydligare. Det är idag möjligt att se över gränserna. Se hur man löser problem och möjligheter på andra platser. Det är idag inte helt ovanligt att t.ex. USA tas upp som argument för och mot olika sakfrågor i kommuner och landsting. Är det då en helt omöjlig tanke att även forumen för demokratin bör förändras?
Men i kommun och landsting fortsätter vi med småbjäbbande form av demokratiutövning närmare bestämt fullmäktige. I flertalet timmar sitter deltagarna och försöker överbevisa varandra i frågor där utgången redan är bestämd i förväg inom partierna. Förvåningen blir inte större än när det finns nya ansikte på åhörarbänken. Är det en ny tjänsteman? Inte kan det väl vara, jo det måste vara en sån där, en sån där medborgare som har kommit för att lyssna. Allt detta för endast några hundratusentals kronor.
Vad vill jag då ha sagt med detta. Är det endast skrivet i frustration över ett och annat fullmäktige? Naturligtvis inte, fullmäktige kan vara väldigt kul för den politiska församlingen. Min poäng är om fullmäktige är lika kul eller i varje fall intressant för samhället i övrigt. Uppfattar människor fullmäktige som en demokratisk arena och ett sätt för även dem att vara delaktiga? För 50 år sedan var det säkert så. Idag är jag mer tveksam.
Besluten som tas i de demokratiskt valda församlingen påverkar givetvis alla invånarna. Problemet är att invånarna inte uppfattar sig vara delaktiga i besluten. Var detta ursprungstanken med dessa församlingar? Om nu omgivningen har förändrats bör vi då inte även utveckla ursprungstanken?
Demokrati är inte något som förblir utan något som måste utvecklas. Vi kan inte lugnt luta oss tillbaka och hoppas på att även om samhället förändras behöver inte demokratin göra det. Det krävs en diskussion om formerna av demokrati. När omvärlden förändras krävs det att även formerna för det politiska och demokratiska samtalet gör detsamma. Den senaste årtiondens utveckling av IT-verktyg, mediakultur och globalisering kan rimligtvis inte gå demokratin obemärkt förbi.
När ni kommit så här långt i min artikel kanske ni frågar er hur mitt facit ser ut och om jag egentligen har några egna lösningar. Jag måste då göra er besvikna. Jag ser det inte som min uppgift att göra några taffliga försök till lösning utan endast sätta bollen i rörelse. Vad jag vill med min artikel är att möjligen plantera ett frö till en diskussion.
Demokratiskt fattade beslut är livsnödvändigt för vår demokrati, men se det är även utveckling av densamma. Det är allt för lätt att fortsätta i samma former utan att fundera över utvecklingen, eller för att misstolka vad Albert Einstein menade när han skrev "Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka".
Rasmus Persson
Varför monopol på sotning?
Idag tvingas fastighetsägaren anlita den av kommunen utsedda sotaren för sotning och den obligatoriska brandskyddskontrollen. Varför det? Vad finns det för realistiska argument i ett samhälle byggt på marknadsekonomi att inte tillåta konkurens för just sotare? Skulle kunderna få sämre service? Skulle det kanske rent av bli dyrare? Det säger sig själv att priserna blir därefter. Naturligtvis är det viktigt att upprätthålla ett gott brandskydd men kan detta bäst göras genom monopol av sotning? Skulle det inte till och med bli ett ökat brandskydd med fler utövare? Hur mycket jag än funderar hittar jag inget argument för ett monopol.
Monopol kan förekomma när det finns samhällig nytta i det. I risken för att reta upp en och annan moderat vill jag ta exemplen akutsjukvård och systembolaget. I båda dessa fall finns det en klar samhällig nytta i att behålla ett monopol. Det finns det inte i sotningsmonopolet. I jämförelse förefaller det ganska stolligt med ett monopol för sotning.
Sotningsutredningen föreslog för snart 5 år sedan att sotningsmonopolet skulle avskaffas. I fem år har regering naturligtvis vridit och vänt på frågan och fortfarande inte kommit fram till det givna svaret. Jag förstår om regeringen inte prioriterar frågan men inte är väl frågan så komplicerad, framförallt inte med en färdig utredning, att man inte skulle kunna klämma in frågan mellan en kräftskiva och en glöggfest. Om man nu prioriterat frågan i sådan grad att man begärt en utredning borde den även kunna komma till beslut. Jag upprepar fem år!
Hur jag än vrider på frågan återkommer jag till frågan varför just sotarna?
Rasmus Persson (c)
Monopol kan förekomma när det finns samhällig nytta i det. I risken för att reta upp en och annan moderat vill jag ta exemplen akutsjukvård och systembolaget. I båda dessa fall finns det en klar samhällig nytta i att behålla ett monopol. Det finns det inte i sotningsmonopolet. I jämförelse förefaller det ganska stolligt med ett monopol för sotning.
Sotningsutredningen föreslog för snart 5 år sedan att sotningsmonopolet skulle avskaffas. I fem år har regering naturligtvis vridit och vänt på frågan och fortfarande inte kommit fram till det givna svaret. Jag förstår om regeringen inte prioriterar frågan men inte är väl frågan så komplicerad, framförallt inte med en färdig utredning, att man inte skulle kunna klämma in frågan mellan en kräftskiva och en glöggfest. Om man nu prioriterat frågan i sådan grad att man begärt en utredning borde den även kunna komma till beslut. Jag upprepar fem år!
Hur jag än vrider på frågan återkommer jag till frågan varför just sotarna?
Rasmus Persson (c)
Fildelning – möjlighet eller brott?
I morgon onsdag tar förmodligen riksdagen beslut om att förbjuda nedladdning av upphovsrättsligt material från Internet för privat bruk. Det är många saker som är absurda med denna lagförändring inte minst att beslutsfattarna förväntar sig att lagen inte kommer att efterlevas.
Justitieministern har uppenbarligen själv insett problemet med det egna lagförslaget. Han har förklarat att den nya lagen inte ska användas för att komma åt enskilda fildelare, utan för att komma till rätta med dem som tjänar pengar på piratkopiering och försäljning av upphovsrättsskyddat material. Kan vi verkligen ha lagar som våra beslutsfattare förväntar sig att vi inte skall följa och som är helt omöjlig för rättsväsendet att kontrollera? Vad får detta för konsekvenser för människors laglydighet? Problemet med lagstiftning som inte är verklighetsförankrade är att de inte efterföljs och riskerar att skapa en attityds förskjutning. Risken är att människors respekt för lag och ordning blir lägre även inom andra områden.
Centpartiet har begärt att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag som är anpassat efter den verklighet som upphovsrätten och medborgarna möter i dagens informationssamhälle. För visst är det ett synnerligen fantasilöst förslag.
Naturligtvis skall upphovsmän ha rätt till ersättning för sina verk. Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha upplevt diskussionen som fanns när bandspelaren och videon kom kan jag tänka mig hur det lät. Jag är övertygad om att liknande diskussioner om ersättning för upphovsrättsligt material fanns även då. Helt plötsligt gick det att spela in den musik som spelades på radion, eller filmen som var på tv:n. Du kunde dela med dig av den musik och den film du köpt till vänner och bekanta. Blev det förödande för musikindustrin? Tvärtom, idag är radio en av de största framgångsfaktorerna för hur många skivor artisterna säljer. Vad är då egentligen den stora skillnaden. Jag kan spela av en låt från radion på band jag kan till och med låna en skiva från en vän och kopiera den men jag får absolut inte ta hem den via Internet. Problemet kan inte vara själva nedladdningen utan ersättningen för materialet som någon tagit fram. Inom andra områden i samhället har vi löst detta problem genom bland annat stimpengar.
Det handlar om ett förhållningssätt. Skall vi som socialdemokraterna med flera betrakta fildelning som ett brott eller som jag och centerpartiet som ser fildelning som en möjlighet? Jag anser att det inte går att förhålla sig till verkligheten genom att betrakta den med gårdagens möjligheter.
Om vi kunde hitta vägar till ersättning när radion började spela musik bör vi enligt min mening även kunna hitta nya vägar när Internet började med detsamma. Det är att göra det lite för enkelt att enbart förbjuda nedladdningen.
Möjligheterna att ladda ner musik, filmer etc. är idag en verklighet. En verklighet som samhället måste lära sig att förhålla sig till. I morgon onsdag förhåller vi oss till denna verklighet genom att förtränga den. Jag tror inte att detta är hållbart i det lång loppet.
Rasmus Persson
Justitieministern har uppenbarligen själv insett problemet med det egna lagförslaget. Han har förklarat att den nya lagen inte ska användas för att komma åt enskilda fildelare, utan för att komma till rätta med dem som tjänar pengar på piratkopiering och försäljning av upphovsrättsskyddat material. Kan vi verkligen ha lagar som våra beslutsfattare förväntar sig att vi inte skall följa och som är helt omöjlig för rättsväsendet att kontrollera? Vad får detta för konsekvenser för människors laglydighet? Problemet med lagstiftning som inte är verklighetsförankrade är att de inte efterföljs och riskerar att skapa en attityds förskjutning. Risken är att människors respekt för lag och ordning blir lägre även inom andra områden.
Centpartiet har begärt att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt förslag som är anpassat efter den verklighet som upphovsrätten och medborgarna möter i dagens informationssamhälle. För visst är det ett synnerligen fantasilöst förslag.
Naturligtvis skall upphovsmän ha rätt till ersättning för sina verk. Även om jag inte är tillräckligt gammal för att ha upplevt diskussionen som fanns när bandspelaren och videon kom kan jag tänka mig hur det lät. Jag är övertygad om att liknande diskussioner om ersättning för upphovsrättsligt material fanns även då. Helt plötsligt gick det att spela in den musik som spelades på radion, eller filmen som var på tv:n. Du kunde dela med dig av den musik och den film du köpt till vänner och bekanta. Blev det förödande för musikindustrin? Tvärtom, idag är radio en av de största framgångsfaktorerna för hur många skivor artisterna säljer. Vad är då egentligen den stora skillnaden. Jag kan spela av en låt från radion på band jag kan till och med låna en skiva från en vän och kopiera den men jag får absolut inte ta hem den via Internet. Problemet kan inte vara själva nedladdningen utan ersättningen för materialet som någon tagit fram. Inom andra områden i samhället har vi löst detta problem genom bland annat stimpengar.
Det handlar om ett förhållningssätt. Skall vi som socialdemokraterna med flera betrakta fildelning som ett brott eller som jag och centerpartiet som ser fildelning som en möjlighet? Jag anser att det inte går att förhålla sig till verkligheten genom att betrakta den med gårdagens möjligheter.
Om vi kunde hitta vägar till ersättning när radion började spela musik bör vi enligt min mening även kunna hitta nya vägar när Internet började med detsamma. Det är att göra det lite för enkelt att enbart förbjuda nedladdningen.
Möjligheterna att ladda ner musik, filmer etc. är idag en verklighet. En verklighet som samhället måste lära sig att förhålla sig till. I morgon onsdag förhåller vi oss till denna verklighet genom att förtränga den. Jag tror inte att detta är hållbart i det lång loppet.
Rasmus Persson
Världen dog men vi struntade i det!
Året är 2030. Min son tittar anklagande på mig. Varför gjorde ni ingenting pappa, frågar han. Hur kunde ni låta det gå så långt? Ni visste men ni valde att inget göra! Ni visste!
Min son pratar naturligtvis om det faktum att jorden har blivit varmare, luften svårare att andas, markarealen minskat på grund av att isbergen på syd och nordpolen minskat, dvs. växthuseffekten.
Han pratar naturligtvis om det faktum att vi idag 2005 vet att vårt livsmönster inte är hållbart. Det faktum att vi vet att han och hans barnbarn kanske inte får se morgondagen, av det enkla skälet att vi struntar i det.
Med den insikten kan inte jag längre strunta i det. För inte kör jag i någon etanolbil eller är någon slavisk sopsorterare (även om jag försöker till en del). Varför är jag då inte det? Vad krävs för att vanliga människor som jag skall ta tag i detta globala och ganska ogreppbara problem? Jag tror på samhället som en styrande hand. Samhället måste välja riktning i gemensamma problem. Det har vi inte gjort! Oljeindustrin har fortfarande rent för mycket makt för att etanol skall kunna produceras i någon storskalighet. Bilindustrin har inte nog med incitament för att ställa om produktionen till en miljövänlig bränsleform. För ingen skall komma till mig och påstå att det inte går, eller att det är för svårt. Kan vi åka till månen, bygga kärnvapen och få telefoner som inte är större än en lillfingernagel att kommunicera med en lika liten telefon på andra sidan jorden kan vi banne mig också komma på något bättre bränsle än bensin.
Men vad är då problemet? Lite bensin kan väl inte vara så farligt, olja kommer ju ändå från marken. Förbränning av kol, olja och gas bildar ett överskott av koldioxid som naturens kretslopp inte klarar av att absorbera. Varje liter bensin genererar ca 2,5 kg koldioxid som stannar kvar i vår atmosfär i över hundra år. I dag har vi redan över 30 procent mer koldioxid i atmosfären jämfört med tiden före industrialismen, varav merparten har tillkommit under de senaste 30 åren. Idag ersätts mindre än en halv procent av världens bensin och diesel med hjälp av förnybara drivmedel. De totala siffrorna är cirka 30 miljoner kubikmeter av 4555 miljoner kubikmeter.
I dagsläget står transportsektorn för ca 70 procent av oljeförbrukningen inom Europa och USA och andelen ökar stadigt. I takt med att förbrukningen ökar blir situationen alltmer alarmerande. Vi lever dessutom i en värld där utvecklingsländerna strävar efter att efterlikna västvärldens levnadsmönster.
Stora politiker som Tony Blair och Göran Persson, har officiellt deklarerat att utsläppen av fossil koldioxid måste minska med 60-70 procent inom en 50-årsperiod. Annars står vi inför mycket allvarliga konsekvenser i form av icke önskvärda klimatförändringar över hela vår jord. Om vi lyckas reducera utsläppen så mycket och dessutom fördelar övriga utsläpp rättvist globalt sett, skulle varje människa få släppa ut 700 kilo koldioxid per år. Det är ungefär samma nivå som man idag har i Indien. I USA släpps idag ut cirka 18 000 kilo koldioxid per person och år! Vad bryr sig Bush om det? Det är ju snart val igen.
För inte vinner du något val på att prata om växthuseffekten. Du får ett skamsen syn och en djup suck till svar. Är det svaret jag skall ge min son. Vi sket i det för att alla andra sket i det, det var minsann inte bara jag!
Centerpartiets mål är att alla nya bilar ska tankas med förnyelsebara bränslen år 2015. Detta anses radikalt. Trams skulle jag vilja säga. Radikala förändringar kräver radikala beslut. Skulle förslaget om att förbjuda försäljning av bensindrivna bilar år 2015 vara radikalt står vi nog med huvudet i kvicksanden. Med en livslängd på 20 år skulle dessa bilar inte försvinna förrän 2035. Radikalt? Förmodligen rent för mesigt. Problemet är väl att det är det enda förslaget i Sverige idag. Ingen annan har kommit med något mer radikalt. Det mina vänner är problemet.
I en värld där biltullar kallas framsynt och där källsortering anses jobbigt lär inte våra barn ha en chans. Kanske är det så att tänka på framtiden är jobbigt och till och med svårt, men det betyder inte att den är omöjlig att förändra. Nyligen sade Göran Persson att miljön är vår tids stora utmaning. Han dundrade och förkunnade och satte sig sedan i sin bensindrivna bil på väg någon annanstans för att förkunna. Kanske gick han till nästa regeringsmöte eller partistyrelse för att fundera på hur han skall kunna knäcka borgligheten. Kanske gick han hem och faktiskt funderade på vad han egentligen sa. Det skulle heller inte förvåna mig om Reinfeldt, Leijonborg och Maud även denna eftermiddag smidde alliansplaner på hur man skall knäcka sossarna, istället för att träffa Persson och diskutera klimatfrågan.
Rasmus Persson (c)
Min son pratar naturligtvis om det faktum att jorden har blivit varmare, luften svårare att andas, markarealen minskat på grund av att isbergen på syd och nordpolen minskat, dvs. växthuseffekten.
Han pratar naturligtvis om det faktum att vi idag 2005 vet att vårt livsmönster inte är hållbart. Det faktum att vi vet att han och hans barnbarn kanske inte får se morgondagen, av det enkla skälet att vi struntar i det.
Med den insikten kan inte jag längre strunta i det. För inte kör jag i någon etanolbil eller är någon slavisk sopsorterare (även om jag försöker till en del). Varför är jag då inte det? Vad krävs för att vanliga människor som jag skall ta tag i detta globala och ganska ogreppbara problem? Jag tror på samhället som en styrande hand. Samhället måste välja riktning i gemensamma problem. Det har vi inte gjort! Oljeindustrin har fortfarande rent för mycket makt för att etanol skall kunna produceras i någon storskalighet. Bilindustrin har inte nog med incitament för att ställa om produktionen till en miljövänlig bränsleform. För ingen skall komma till mig och påstå att det inte går, eller att det är för svårt. Kan vi åka till månen, bygga kärnvapen och få telefoner som inte är större än en lillfingernagel att kommunicera med en lika liten telefon på andra sidan jorden kan vi banne mig också komma på något bättre bränsle än bensin.
Men vad är då problemet? Lite bensin kan väl inte vara så farligt, olja kommer ju ändå från marken. Förbränning av kol, olja och gas bildar ett överskott av koldioxid som naturens kretslopp inte klarar av att absorbera. Varje liter bensin genererar ca 2,5 kg koldioxid som stannar kvar i vår atmosfär i över hundra år. I dag har vi redan över 30 procent mer koldioxid i atmosfären jämfört med tiden före industrialismen, varav merparten har tillkommit under de senaste 30 åren. Idag ersätts mindre än en halv procent av världens bensin och diesel med hjälp av förnybara drivmedel. De totala siffrorna är cirka 30 miljoner kubikmeter av 4555 miljoner kubikmeter.
I dagsläget står transportsektorn för ca 70 procent av oljeförbrukningen inom Europa och USA och andelen ökar stadigt. I takt med att förbrukningen ökar blir situationen alltmer alarmerande. Vi lever dessutom i en värld där utvecklingsländerna strävar efter att efterlikna västvärldens levnadsmönster.
Stora politiker som Tony Blair och Göran Persson, har officiellt deklarerat att utsläppen av fossil koldioxid måste minska med 60-70 procent inom en 50-årsperiod. Annars står vi inför mycket allvarliga konsekvenser i form av icke önskvärda klimatförändringar över hela vår jord. Om vi lyckas reducera utsläppen så mycket och dessutom fördelar övriga utsläpp rättvist globalt sett, skulle varje människa få släppa ut 700 kilo koldioxid per år. Det är ungefär samma nivå som man idag har i Indien. I USA släpps idag ut cirka 18 000 kilo koldioxid per person och år! Vad bryr sig Bush om det? Det är ju snart val igen.
För inte vinner du något val på att prata om växthuseffekten. Du får ett skamsen syn och en djup suck till svar. Är det svaret jag skall ge min son. Vi sket i det för att alla andra sket i det, det var minsann inte bara jag!
Centerpartiets mål är att alla nya bilar ska tankas med förnyelsebara bränslen år 2015. Detta anses radikalt. Trams skulle jag vilja säga. Radikala förändringar kräver radikala beslut. Skulle förslaget om att förbjuda försäljning av bensindrivna bilar år 2015 vara radikalt står vi nog med huvudet i kvicksanden. Med en livslängd på 20 år skulle dessa bilar inte försvinna förrän 2035. Radikalt? Förmodligen rent för mesigt. Problemet är väl att det är det enda förslaget i Sverige idag. Ingen annan har kommit med något mer radikalt. Det mina vänner är problemet.
I en värld där biltullar kallas framsynt och där källsortering anses jobbigt lär inte våra barn ha en chans. Kanske är det så att tänka på framtiden är jobbigt och till och med svårt, men det betyder inte att den är omöjlig att förändra. Nyligen sade Göran Persson att miljön är vår tids stora utmaning. Han dundrade och förkunnade och satte sig sedan i sin bensindrivna bil på väg någon annanstans för att förkunna. Kanske gick han till nästa regeringsmöte eller partistyrelse för att fundera på hur han skall kunna knäcka borgligheten. Kanske gick han hem och faktiskt funderade på vad han egentligen sa. Det skulle heller inte förvåna mig om Reinfeldt, Leijonborg och Maud även denna eftermiddag smidde alliansplaner på hur man skall knäcka sossarna, istället för att träffa Persson och diskutera klimatfrågan.
Rasmus Persson (c)
Var sjukvården bättre förr?
I dagliga diskussioner med folk om sjukvården får man lätt uppfattningen att det var bättre förr. Detta resonemang möter jag ofta inte bara inom landstingspolitiken utan även inom kommunpolitiken.
Besparingar, besparingar och besparingar det är vad man som politiker och som folk i allmänhet får höra av media och av olika partinlagor. Men stämmer verkligen det? Om man ser på tillgänglig statistik under 1990-2000 ökade i stället sjukvårdskostnaderna med nio procent, från 163 till 178 miljarder kronor (om man beaktar förändringar i uppgiftsuppdelning mellan landsting och kommun under perioden).
Detta visar egentligen bara vad man inom sjukvården redan vet, d.v.s. det är inte så att sjukvården blivit sämre utan tvärt om bättre och därför dyrare. Aldrig förr har vi haft så mycket sjukvård som vi har idag. Problemet är bara att alla sjukdomar skall behandlas med absolut rättvisa och helst innan diagnosen har skrivits ut från skrivaren.
Till att börja med krävs det prioriteringar. Dessa prioriteringar görs naturligtvis redan idag frågan är bara om de skall göras i ljuset så även allmänheten kan se dem. Dessa prioriteringar måste även stämma överens med politiska ambitioner och mål. Detta görs inte idag. Samtidigt som vi kräver prioriteringar kräver politiker från såväl höger som vänster en nationell vårdgaranti, d.v.s. att alla som har medicinskt motiverade diagnoser ska ha rätt till behandling inom tre månader från första undersökningstillfället. Hur skall detta gå ihop? Genom att garantera en patient, oavsett vilken diagnos denna har, behandling inom 3 månader likställer man diagnoserna. På så sätt prioriteras, i teorin, höftoperationer på lika vilkor som fotsvamp. Med andra ord politiken måste våga prioritera och inte enbart garantera.
Genom att prioritera i sjukvården kan samhällsekonomin öka. För att ta ett exempel. En höftoperation kostar lika mycket i januari som december, dvs. operationen blir inte billigare bara för att patienten måste vänta i ett antal månader. Däremot måste kanske patienten vara sjukskriven under väntetiden. Kan man då prioritera denna höftledsoperation tidigare spar samhället pengar i form av minskade sjukskrivningar.
Det andra problemet är utvecklingen. Den tekniska utvecklingen av sjukvården har exploderat i en helt fantastisk mängd olika behandlingsmetoder. Det som vi förr bara drömde om att kunna åtgärda är idag vardagsmat inom sjukvården. I och med att vi kan göra mer blir även kostnaden högre. Ett exempel är läkemedelskostnaderna som har mer än fördubblats under decenniet.
Naturligtvis har även utvecklingen bidragit till att många behandlingar blivit billigare, men när något blir billigare och enklare gör man också mer. Detta betyder att i många av dessa fall har totalkostnaden blivit dyrare.
Den gängse bilden av en sjukvård under nedrustning avspeglas alltså inte i totalkostnadsutvecklingen, utan förklaras av att behoven och förväntningarna ökat. Var då sjukvården bättre förr? Ja förmodligen fick man den tillgängliga vården fortare och förmodligen var även patienterna nöjdare, men var den bättre? Men all sannolikhet inte. En människa är alltid nöjdare med att inte få det man inte vet finns än att få vänta på det som hon vet är möjligt.
Rasmus Persson
Besparingar, besparingar och besparingar det är vad man som politiker och som folk i allmänhet får höra av media och av olika partinlagor. Men stämmer verkligen det? Om man ser på tillgänglig statistik under 1990-2000 ökade i stället sjukvårdskostnaderna med nio procent, från 163 till 178 miljarder kronor (om man beaktar förändringar i uppgiftsuppdelning mellan landsting och kommun under perioden).
Detta visar egentligen bara vad man inom sjukvården redan vet, d.v.s. det är inte så att sjukvården blivit sämre utan tvärt om bättre och därför dyrare. Aldrig förr har vi haft så mycket sjukvård som vi har idag. Problemet är bara att alla sjukdomar skall behandlas med absolut rättvisa och helst innan diagnosen har skrivits ut från skrivaren.
Till att börja med krävs det prioriteringar. Dessa prioriteringar görs naturligtvis redan idag frågan är bara om de skall göras i ljuset så även allmänheten kan se dem. Dessa prioriteringar måste även stämma överens med politiska ambitioner och mål. Detta görs inte idag. Samtidigt som vi kräver prioriteringar kräver politiker från såväl höger som vänster en nationell vårdgaranti, d.v.s. att alla som har medicinskt motiverade diagnoser ska ha rätt till behandling inom tre månader från första undersökningstillfället. Hur skall detta gå ihop? Genom att garantera en patient, oavsett vilken diagnos denna har, behandling inom 3 månader likställer man diagnoserna. På så sätt prioriteras, i teorin, höftoperationer på lika vilkor som fotsvamp. Med andra ord politiken måste våga prioritera och inte enbart garantera.
Genom att prioritera i sjukvården kan samhällsekonomin öka. För att ta ett exempel. En höftoperation kostar lika mycket i januari som december, dvs. operationen blir inte billigare bara för att patienten måste vänta i ett antal månader. Däremot måste kanske patienten vara sjukskriven under väntetiden. Kan man då prioritera denna höftledsoperation tidigare spar samhället pengar i form av minskade sjukskrivningar.
Det andra problemet är utvecklingen. Den tekniska utvecklingen av sjukvården har exploderat i en helt fantastisk mängd olika behandlingsmetoder. Det som vi förr bara drömde om att kunna åtgärda är idag vardagsmat inom sjukvården. I och med att vi kan göra mer blir även kostnaden högre. Ett exempel är läkemedelskostnaderna som har mer än fördubblats under decenniet.
Naturligtvis har även utvecklingen bidragit till att många behandlingar blivit billigare, men när något blir billigare och enklare gör man också mer. Detta betyder att i många av dessa fall har totalkostnaden blivit dyrare.
Den gängse bilden av en sjukvård under nedrustning avspeglas alltså inte i totalkostnadsutvecklingen, utan förklaras av att behoven och förväntningarna ökat. Var då sjukvården bättre förr? Ja förmodligen fick man den tillgängliga vården fortare och förmodligen var även patienterna nöjdare, men var den bättre? Men all sannolikhet inte. En människa är alltid nöjdare med att inte få det man inte vet finns än att få vänta på det som hon vet är möjligt.
Rasmus Persson
Naturen- ett andhål i stressens tidsålder
I ett samhälle där magsår eller i alla fall lite magkatarr blivit ett måste för att visa att karriären börjat ta fart och där kurser i stresshantering blivit "inne" krävs det ett andrum. Naturen är för många människor en sådan plats. En porlande bäck kan många gånger vara mer helande än Prozac utan för den skull nedvärdera den eller andra mediciners effekt och nödvändighet.
Att ta naturen för given är detsamma som att tro på evigt liv. Allting dör men utan pånyttfödelse förblir det döda försvunnet. För att bibehålla det fantastiska som en gång skapades krävs det uppoffringar, förnuft och känsla. Det kräver att vi källsortera, att vi byter till lågenergilampor, att vi komposterar, minskar vår konsumtion på kött kort sagt att vi alla gör det som vi alla vet att vi måste. Visst är det arbetsamt, visst är det så mycket lättare att välja och glömma. Det betyder dock inte att vårt beteende inte får effekter.
En god livsmiljö är en avgörande faktor för människors välbefinnande och livskvalitet. Möjligheten att dricka friskt vatten, andas ren luft, vara i miljöer fria från buller samt att ha möjlighet att vistas i grönområden såväl som i skog och mark hotas om miljön försämras. Hotas miljön minskas människors möjlighet till självbestämmande.
Klimatfrågan är och förblir en av de mest centrala och övergripande miljöfrågorna i Centerpartiets miljöpolitik. Klimatet berör många andra områden, t.ex. energi och transporter. Därför är det viktigt att hitta en helhetslösning som gynnar mindre klimatbelastningar. Omställning av energisystemet och ett grönt transportsystem är några sådana områden som Centerpartiet lyfter fram i detta sammanhang. Många globala miljöhot kräver utökat internationellt miljösamarbete genom avtal. Centerpartiet har tagit fram ett första förslag till en gemensam europeisk miljöpolitik, CEP, som ska föra upp miljöfrågorna på EU:s dagordning. På sikt kan EU:s miljöarbete utgöra påtryckningsmedel mot bl.a. USA. I budgeten avsätter Centerpartiet 353 miljoner till miljöbistånd. Alla människor ska ha rätt till rent vatten, tillgång till råvaror etc. Det finns en tydlig koppling mellan miljö och mänskliga rättigheter, något som tydligt måste synliggöras i miljöbiståndet.
Du har en möjlighet att påverka vår framtid. Det är dina val som avgör vad dina barn, barnbarn och för delen du själv under din ålderdom får uppleva. Allting handlar om val. Det kan handla om vilka företag du som konsument väljer att stödja, vilka föreningar du väljer att engagera dig i eller vilket parti du röstar på i de allmänna valen.
Rasmus Persson
Att ta naturen för given är detsamma som att tro på evigt liv. Allting dör men utan pånyttfödelse förblir det döda försvunnet. För att bibehålla det fantastiska som en gång skapades krävs det uppoffringar, förnuft och känsla. Det kräver att vi källsortera, att vi byter till lågenergilampor, att vi komposterar, minskar vår konsumtion på kött kort sagt att vi alla gör det som vi alla vet att vi måste. Visst är det arbetsamt, visst är det så mycket lättare att välja och glömma. Det betyder dock inte att vårt beteende inte får effekter.
En god livsmiljö är en avgörande faktor för människors välbefinnande och livskvalitet. Möjligheten att dricka friskt vatten, andas ren luft, vara i miljöer fria från buller samt att ha möjlighet att vistas i grönområden såväl som i skog och mark hotas om miljön försämras. Hotas miljön minskas människors möjlighet till självbestämmande.
Klimatfrågan är och förblir en av de mest centrala och övergripande miljöfrågorna i Centerpartiets miljöpolitik. Klimatet berör många andra områden, t.ex. energi och transporter. Därför är det viktigt att hitta en helhetslösning som gynnar mindre klimatbelastningar. Omställning av energisystemet och ett grönt transportsystem är några sådana områden som Centerpartiet lyfter fram i detta sammanhang. Många globala miljöhot kräver utökat internationellt miljösamarbete genom avtal. Centerpartiet har tagit fram ett första förslag till en gemensam europeisk miljöpolitik, CEP, som ska föra upp miljöfrågorna på EU:s dagordning. På sikt kan EU:s miljöarbete utgöra påtryckningsmedel mot bl.a. USA. I budgeten avsätter Centerpartiet 353 miljoner till miljöbistånd. Alla människor ska ha rätt till rent vatten, tillgång till råvaror etc. Det finns en tydlig koppling mellan miljö och mänskliga rättigheter, något som tydligt måste synliggöras i miljöbiståndet.
Du har en möjlighet att påverka vår framtid. Det är dina val som avgör vad dina barn, barnbarn och för delen du själv under din ålderdom får uppleva. Allting handlar om val. Det kan handla om vilka företag du som konsument väljer att stödja, vilka föreningar du väljer att engagera dig i eller vilket parti du röstar på i de allmänna valen.
Rasmus Persson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Prenumerera på
Inlägg
Alla kommentarer