Världen dog men vi struntade i det!

Året är 2030. Min son tittar anklagande på mig. Varför gjorde ni ingenting pappa, frågar han. Hur kunde ni låta det gå så långt? Ni visste men ni valde att inget göra! Ni visste!
Min son pratar naturligtvis om det faktum att jorden har blivit varmare, luften svårare att andas, markarealen minskat på grund av att isbergen på syd och nordpolen minskat, dvs. växthuseffekten.

Han pratar naturligtvis om det faktum att vi idag 2005 vet att vårt livsmönster inte är hållbart. Det faktum att vi vet att han och hans barnbarn kanske inte får se morgondagen, av det enkla skälet att vi struntar i det.

Med den insikten kan inte jag längre strunta i det. För inte kör jag i någon etanolbil eller är någon slavisk sopsorterare (även om jag försöker till en del). Varför är jag då inte det? Vad krävs för att vanliga människor som jag skall ta tag i detta globala och ganska ogreppbara problem? Jag tror på samhället som en styrande hand. Samhället måste välja riktning i gemensamma problem. Det har vi inte gjort! Oljeindustrin har fortfarande rent för mycket makt för att etanol skall kunna produceras i någon storskalighet. Bilindustrin har inte nog med incitament för att ställa om produktionen till en miljövänlig bränsleform. För ingen skall komma till mig och påstå att det inte går, eller att det är för svårt. Kan vi åka till månen, bygga kärnvapen och få telefoner som inte är större än en lillfingernagel att kommunicera med en lika liten telefon på andra sidan jorden kan vi banne mig också komma på något bättre bränsle än bensin.

Men vad är då problemet? Lite bensin kan väl inte vara så farligt, olja kommer ju ändå från marken. Förbränning av kol, olja och gas bildar ett överskott av koldioxid som naturens kretslopp inte klarar av att absorbera. Varje liter bensin genererar ca 2,5 kg koldioxid som stannar kvar i vår atmosfär i över hundra år. I dag har vi redan över 30 procent mer koldioxid i atmosfären jämfört med tiden före industrialismen, varav merparten har tillkommit under de senaste 30 åren. Idag ersätts mindre än en halv procent av världens bensin och diesel med hjälp av förnybara drivmedel. De totala siffrorna är cirka 30 miljoner kubikmeter av 4555 miljoner kubikmeter.

I dagsläget står transportsektorn för ca 70 procent av oljeförbrukningen inom Europa och USA och andelen ökar stadigt. I takt med att förbrukningen ökar blir situationen alltmer alarmerande. Vi lever dessutom i en värld där utvecklingsländerna strävar efter att efterlikna västvärldens levnadsmönster.

Stora politiker som Tony Blair och Göran Persson, har officiellt deklarerat att utsläppen av fossil koldioxid måste minska med 60-70 procent inom en 50-årsperiod. Annars står vi inför mycket allvarliga konsekvenser i form av icke önskvärda klimatförändringar över hela vår jord. Om vi lyckas reducera utsläppen så mycket och dessutom fördelar övriga utsläpp rättvist globalt sett, skulle varje människa få släppa ut 700 kilo koldioxid per år. Det är ungefär samma nivå som man idag har i Indien. I USA släpps idag ut cirka 18 000 kilo koldioxid per person och år! Vad bryr sig Bush om det? Det är ju snart val igen.

För inte vinner du något val på att prata om växthuseffekten. Du får ett skamsen syn och en djup suck till svar. Är det svaret jag skall ge min son. Vi sket i det för att alla andra sket i det, det var minsann inte bara jag!

Centerpartiets mål är att alla nya bilar ska tankas med förnyelsebara bränslen år 2015. Detta anses radikalt. Trams skulle jag vilja säga. Radikala förändringar kräver radikala beslut. Skulle förslaget om att förbjuda försäljning av bensindrivna bilar år 2015 vara radikalt står vi nog med huvudet i kvicksanden. Med en livslängd på 20 år skulle dessa bilar inte försvinna förrän 2035. Radikalt? Förmodligen rent för mesigt. Problemet är väl att det är det enda förslaget i Sverige idag. Ingen annan har kommit med något mer radikalt. Det mina vänner är problemet.
I en värld där biltullar kallas framsynt och där källsortering anses jobbigt lär inte våra barn ha en chans. Kanske är det så att tänka på framtiden är jobbigt och till och med svårt, men det betyder inte att den är omöjlig att förändra. Nyligen sade Göran Persson att miljön är vår tids stora utmaning. Han dundrade och förkunnade och satte sig sedan i sin bensindrivna bil på väg någon annanstans för att förkunna. Kanske gick han till nästa regeringsmöte eller partistyrelse för att fundera på hur han skall kunna knäcka borgligheten. Kanske gick han hem och faktiskt funderade på vad han egentligen sa. Det skulle heller inte förvåna mig om Reinfeldt, Leijonborg och Maud även denna eftermiddag smidde alliansplaner på hur man skall knäcka sossarna, istället för att träffa Persson och diskutera klimatfrågan.

Rasmus Persson (c)