Jag hade förmånen att få följa valrörelsen på plats. Det stöd Obama har bland människor i USA är något enormt. Det fanns en känsla som följde mig hela valrörelsen som jag inte riktigt kunde beskriva. Idag när jag lyssnar på installationstalet skulle jag vilja beskriva den som stolthet. Jag älskar människor som tror på något och faktiskt följer det, oavsett. Obama är en sådan. Men för mig är händelsen något större än personen eller presidenten Obama. För visst är han en fantastisk person. En fantastisk talare och en politiker som utstrålar medkänsla, men han representerar något helt annat. Det skulle inte vara möjligt att välja en svart president i USA eller en president som utalat vill försonas med världen om det inte fanns människor som ville det. Människor som gav sitt förtroende och sin röst på budskapet. Det finns hopp i tider då man inte alltid är helt säker på det.
"America. In the face of our common dangers, in this winter of our hardship, let us remember these timeless words. With hope and virtue, let us brave once more the icy currents, and endure what storms may come. Let it be said by our children's children that when we were tested we refused to let this journey end, that we did not turn back nor did we falter; and with eyes fixed on the horizon and God's grace upon us, we carried forth that great gift of freedom and delivered it safely to future generations." (ur Obamas installationstal)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag gillar också Obamas framtoning. Men vill också säga att jag tror att man gör någon en otjänst genom att okritiskt beundra. På lång sikt är det en välmenad kritik som kan få en politiker att välja rätt väg. Frälsare har en tendens till att skapa motsättningar längre fram.
I en mycket vacker kyrka där stora delar av min släkt vilar på den närbelägna begravningsplatsen finns ett krucifix i förhallen som har drag av en frälsare som framträdde 1933, ungefär då kyrkan färdigställdes. Jesus har pannlugg där han hänger på korset...
Dessutom vill jag påminna om att det alltid har funnits en osynlig omgivning till mäktiga amerikanska ledare. Det beror helt enkelt på den demokratiska organisationen, vi har inte haft några egenutnämnda diktatorer på posten typ Stalin. Alla har blivit valda antingen som president eller vice, men det har nog alltid funnits en tyst accept från de kyrkor och ordenssällskap som betyder så mycket socialt i USA
För min del handlar det absolut inte om någon dyrkan utan mer om en fascination över fenomenet. Med fenomenet menar jag inte personen utan mer människorna som valde att bryta mönstret och rösta på den politik Obama står för.
Skicka en kommentar